Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Livet har blivit så mycket större

Idén till Tomas Sjödins senaste krönika föddes ur en kommentar från en ekonom om att livet har blivit så mycket mindre till följd av pandemin. ”Ekonomens analys är så klart helt korrekt. Ändå känner jag behov av att dra en alternativ slutsats”, skriver Tomas Sjödin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I radion häromdagen hördes en ekonom kommentera det faktum att vi i Sverige sparar allt mer pengar under pandemin. Reportern undrade hur det kan komma sig? Ekonomen svarade snabbt och säkert, som att det vore en vedertagen sanning: ”Livet har blivit så mycket mindre”.

Det har gått en dryg vecka sedan jag hörde kommentaren, men jag kommer på mig själv med att tänka på den nu och då. ”Livet har blivit så mycket mindre”. Har det verkligen det? Jag förstår så väl vad som åsyftas: att vi till exempel reser mindre och inte bjuder till stora kalas som vi gjorde innan. Ekonomens analys är så klart helt korrekt. Ändå känner jag behov av att dra en alternativ slutsats.

För snart tjugofem år sedan skrev jag en liten tankebok som fick titeln ”Den enklaste glädjen”. I förordet avslöjade jag att en av mina drömmar för framtiden var att någon gång få tid och ro att med en pinne rita en ruta på en kvadratmeter någonstans i trädgården och sedan föra bok över allt som händer där under ett år. En så kallad naturruta. Någon fysisk ruta har aldrig blivit ritad hos mig. Men kanske är det något liknande som sker under dessa märkliga månader som blivit vår nya vanlighet, att rådande omständigheter och oro har ritat en ruta i tillvaron? Begränsningar innebär ju inte bara att man stänger något ute, de innebär också förtätning, en fokusering på det där inne. Att det är så här vet vi från andra tillfällen då våra liv plötsligt begränsas. Hur många gånger har vi inte hört människor berätta att det var under en svår sjukdomstid eller efter en kännbar förlust som de ”förstod vad som var viktigt i livet”?

När livet blir större, i bemärkelsen att man upplever mer av världen, verkar det närmast som en drog. Mycket vill ha mer. Vanligheten verkar på motsatt vis, när man lär sig älska den blir man alltmer nöjd med den som den är. Man kräver allt mindre omväxling. Och ändå sker detta med stigande förtjusning.

Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar ut mer nu än jag har gjort på många år. Det är inte händelselöst här på något sätt. Grannkatten Bosse underhåller med sina livsfarliga eskapader upp på uthustak, spaljéer och andra svindlande höjder. Blåmesen – en av Sveriges vanligaste vinterfåglar – tar inga raster i sitt envetna arbete med att reda årets bo i den stora almen. Jag hör ljudet av gruset som sprätter under brevbäraren bil när den rullar iväg från raden av brevlådor nere vid vägen och en plog med nitton kritvita svanar rör sig majestätiskt över himlen medan de utstöter sitt trumpetande ljud. De flyger så långsamt att jag hinner räkna dem. Allt detta utan att jag ens behöver resa mig från stolen. Ingen kan väl kalla det för ett litet liv?

Om man bara ser till det yttre så är det rätt att livet blivit så mycket mindre. Kanske till och med så litet att det ryms igen i vår alldeles vanliga vanlighet. Och sett från den utgångspunkten har livet blivit så mycket större.