Little Gert har blivit stor –alla drömmar är uppfyllda

När Gert Lengstrand fyller 80 år finns det ungefär 380 svenska flickebarn som kan tacka rockräven och textförfattaren från Kungälv för sitt vackra förnamn. Alla har de en sak gemensamt: de heter Eloise.

– Jag minns första gången Arvingarna uppträdde på Göteborgskalaset. Det var 16 000 i publiken på Packhusplatsen och när dom spelade ”Eloise” reste sig håret på mina armar. Man märkte direkt att stämsången gick hem och den låten blev ju också bandets stora genombrott, säger sångaren som har över 500 låttexter på sitt samvete, 41 av dem specialskrivna just för Arvingarna.

Men allt började när grabben från Frödingsgatan 6A i Strömmensberg började köra några låtar för klasskamraterna på Ånässkolan.

– Mamma broderade till och med L G på en finskjorta, det var den jag hade på mig när jag 15 år gammal fick chansen att sjunga på Lisebergs Rotunda. Eller ”Rota” som man sa då.

Byttes om vid mikrofonen

Mamma hette förresten Gerty och mormor Gertrud – inte konstigt att Lengstrands förstfödde fick tilltalsnamnet Gert.

– Det ansågs väl egentligen inte så fint att hålla på med musik. Man skulle helst ha ett ”hederligt” och tryggt jobb men jag mötte aldrig något motstånd hemifrån. Jag minns till exempel en gång när pappa och jag skulle byta spårvagn vid Järntorget och det såldes tidningar med en bild av mig på första sidan. Då var farsan nog lite stolt och köpte flera exemplar.

Det ena gav det andra. Lasse Wanderydz orkester, som kompat Little Gert på Rotundan, tog med sig ett knippe unga vokalister och åkte ut på folkparksturné.

– Vi var 3-4 stycken som byttes om vid mikrofonen. Turnépremiär i Vänersborgs folkpark, och jag minns att jag brukade göra ”Diana” och ”Mean Woman Blues”. Det var på den tiden jag hade hår och kunde kamma till en fräck våg.

– Det är klart att det var en stor grej för mig att stå på scen med professionella musiker. Och några gånger fick dom faktiskt låsa in mig i logen när tjejerna tryckte på – jag blev ju livrädd!

Petade ner Beatles

En kväll hade Little Gert en spelning på Kvarnkullen i Kungälv. I publiken fanns gitarristen Göran Liljeblad, sedan dröjde det inte särskilt länge förrän Little Gert och the Streaplers blev oskiljaktiga.

– På den tiden sålde jag plattor på Waidele i Arkaden, och när skivbolagsgubbarna kom för att snacka in sina plattor tjatade jag om hur bra vårt band var. Electra nappade och vi fick åka till Stockholm för att spela in vår första EP.

Tidigt 60-tal blev spelningarna allt fler och publiken växte. När The Streaplers den 14 december 1963 petade ner Beatleshiten ”She loves you” från tio-i-topp-listans förstaplats visste lyckan inga gränser. Den kvällen fick publiken i Uddevalla Folkets Park höra ”Diggity Doggety” så många gånger de ville.

Bokningslistan svartnade, resorna blev allt längre och 1964 fick Kungälvsgänget agera förband till The Beatles på deras andra Sverigeturné. Men 1966 var Gert Lengstrand mätt och tackade för sig.

– Mina drömmar hade gått i uppfyllelse. Vi hade fått spela in skivor, turnera över hela landet och fått några stora hits. Nu ville jag hellre jobba bakom kulisserna.

Parallellt med att Gert fortsatte att sköta Streaplers bokningar tog han nu också över internationella artister för spelningar. Jimi Hendrix var bara en i raden. Engelskan Sandie Shaw en annan.

Lite i skymundan beundrade han Povel Ramels och Owe Thörnqvists fantastiska förmåga att leka med orden och så småningom började Lengstrands textförfattande ta allt större plats.

– Fast när IFK Göteborgs supporterklubb 1975 kom och bad om en kampsång skrev jag faktiskt både text och musik. Det blev ”Heja Blåvitt”, och den låten spelas ju fortfarande vid varje hemmamatch.

– När man skriver en text måste man ha den musikaliska känslan för hur orden ligger i munnen, och det där kan jag ju efter alla mina år vid mikrofonen. Därför visste jag t ex att vokalerna E O I i ”Eloise” låg helt perfekt.

Arvingarna och närmare 380 svenska tjejer håller med.

Lars Hjertberg

namn@gp.se