Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Lisa litar på känslan i sitt konstnärskap

Magkänslan är viktig i Lisa Persson Baagøes skapande. Hennes bilder blir till konst som berör, samtidigt som hon gärna letar flera vägar att föra ut sina målningar.

Vi går runt i hennes ateljé i Sockerbruket vid Röda Sten. Lisa visar några av sina tavlor – stora luftiga målningar med detaljer av kroppar och ansikten som i flyktiga linjer skymtar bakom transparenta färger. Hon berättar om hur hon jobbar.
– För mig börjar det ofta ganska fritt med färgen, sedan uppstår det valmöjligheter i bilden och jag kan till exempel se att det finns något eller någon där som jag kan bygga vidare på. Jag söker mig fram, hittar figurer i tavlan, ett axelparti, en mun, ett ansikte.

Intresset för att teckna och måla fanns med under uppväxten i Hova. Mamman målade i akvarell hemma och Lisa tyckte om att vara med i målandet. Hon säger att hon alltid har varit en konstnärssjäl med konstnärsdrömmar, men att det var först när hon fyllt 25 som hon vågade ta steget fullt ut att måla. Hon minns mötet på en av konstkurserna där en lärarinna gav henne en push framåt.
– Hon satte en pensel i händerna på mig och sa: Lisa du är en konstnär, du ska jobba med det här. Det var det jag behövde. 
Efter att ha läst konsthistoria, franska och engelska vid Göteborgs Universitet gick hon några förberedande konstkurser. Sedan följde konstutbildningar i Frankrike och på Österlen.  De två åren i Simrishamn var särskilt viktiga år som gjorde att hon bestämde sig.
– Jag var 29 år och kände att nu var det dags. Jag stod i ett slags vägskäl och upptäckte att beslutet bara var mitt. Så det var bara att blunda och hoppa, kan man säga. Jag åkte sedan hem till Göteborg och skaffade ateljé och hemsida.  Nu 15 år senare sitter jag här och förstår inte varför jag väntat så länge på att bli konstnär, skrattar Lisa.

Hon gillar att försöka ta sin konst vidare till andra plattformar, som bokomslag, klädetiketter och förpackningar.  Lisa hämtar en kartong med en sidenscarf som hon vecklar ut. Det är hon som har målat motivet och ett företag i Italien som har tryckt scarfen. Hon berättar om mötet som ledde fram till projektet och reflekterar över hur tillfälligheterna ibland styr våra liv.
– Jag satt på ett tåg och började prata med en man om mitt målande och att jag funderade på att göra en sidenscarf, kudde eller plädar under eget varumärke. Då visade det sig att han arbetade med textilier och hade kontakt med en fabrik i italienska Como, och sa att han kunde hjälpa mig. Det var så det började och nu har vi kört igång hela det här projektet.

Bild: Jan Larsson
Bild: Jan Larsson

Arbetet med scarfen är spännande och utvecklande, men handlar också om att driva företag. Ett ämne Lisa är bekant med då hon gick en utbildning i marknadsekonomi för tio år sedan.
– Det är ju svårt att vara konstnär på heltid, så jag utbildade mig till marknadsekonom på IHM och har jobbat deltid som anställd i kombination med skapandet. Jag upptäckte också att det var en bra kombination till måleriet, då ena hjärnhalvan fick vila medan den andra jobbade vilket också gör att jag kan fokusera lite bättre i ateljén.

Hon pratar om motståndet som ibland finns i måleriet, ett motstånd som hon har tudelade känslor inför.
– Det är ju en typ av förpliktigande med den stora duken framför sig. Samtidigt finns där en skräckblandad förtjusning över alla valmöjligheterna. Vad ska jag nu måla? Huvudet tänker åt ett håll och magkänslan säger tvärtom. Men det är magkänslan jag måste gå efter. Att måla först, betrakta och sen ta besluten. Tar jag besluten först, då blir det inte bra för mig, då blir det som dålig illustration, platt och ointressant.

Nästa stora målning är en 6 x 2,3 meter stor triptyk, (tredelad målning) som är beställd till en stor våning i Mariestad. Det är på gränsen att dukarna får plats i ateljén där Lisa har skissarbetet i full gång.
Hon har haft en mängd utställningar på flera platser i landet, nu senast på Galleri Uddenberg i Göteborg. Lisa har också blivit kontaktad av gallerier utomlands genom åren, något som hon ser fram mot att försöka satsa på framöver.
Hon återkommer till besluten hon tagit genom livet och detta att hon har hittat fram till måleriet.
– Man måste ha motorn i sig, tro på sig själv och ha folk omkring sig som tror på en och låter en vara i detta. Jag är stolt över att jag vågat. Även om det ibland är osäkert och slitsamt, så skulle jag inte vara hel utan det.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.