Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Linnéa Kjellberg har ett omväxlande arbete som rovdjursspårare. "Man blir aldrig uttråkad och vet aldrig vad som ska hända", säger hon. Bild: Jan Larsson

Linnéa är ständigt rovdjuren på spåren

Först ville hon bli veterinär, sedan stod valet mellan modeassistent eller biolog. Linnéa Kjellberg insåg snabbt att skogen och djuren stod henne närmast. I dag arbetar hon med sitt drömyrke som rovdjursspårare.

Hon hänger fast GPS sändaren i bältet. Tittar sig omkring i terrängen och säger att det egentligen är på gränsen vad gäller snömängd. Förhoppningsvis ligger det mer snö i Svenljunga, dit hon ska senare för att kvalitetssäkra en film och kanske hitta spår av lodjur.

– Man har rapporterat två stycken familjegrupper. Det kan vara samma eller två olika. Hur som helst ska det bli intressant att kolla upp, berättar Linnéa.

Tjänsten som kvalitetssäkrare på länsstyrelsen fick hon redan innan biologexamen.

Geografiskt uppdelade

Vi pratar lite om vad hennes arbete innebär.

– Vi är ett antal som är geografiskt uppdelade i länet. Sedan finns det databaser där allmänheten kan lämna in rapporter på rovdjur som observerats. De som lämnar in är privatpersoner, jägare, markägare eller djurägare i området. När det är gjort plingar det till i min telefon. Då får jag ringa upp och undersöka vad det är.

Djurintresset fanns där redan under uppväxten i Hillared (ett par mil sydost om Borås), då Linnéa först hade tankar på att jobba som veterinär.

– Det var väl det som alla barn visste, som veterinär jobbar man med djur. Så det var den ingången jag hade som liten. Men sedan kom jag till insikt om att jag inte ville jobba med sjuka djur, utan med vilda djur i naturen.

Valet stod ett tag mellan att läsa till modeassistent i Borås eller biolog i Karlstad.

– Modeintresset har funnits där, jag har alltid tyckt att det har varit väldigt roligt med det personliga uttrycket. Men sedan blev det skog och pinnar, det är biolog jag ska bli.

Bild: Jan Larsson

Hon läste till biolog i Karlstad och under slutet av skoltiden hade hon kontakt med forskningsstationen i Grimsö. En händelserik period.

– Det var spännande äventyr där i sluttampen av examen. Vi åkte skoter och spårade GPS-märkta vargar i Dalarna och undersökte björniden. Det är klart att det övertygade mig om att jag satsat rätt. Jag fick ju verkligen upp ögonen för det här att jobba med vilt och att spåra rovdjur.

Ett projekt hon minns är examensarbetet som handlade om björnpredation på ren.

– Det var väldigt intressant. Vi flög med helikopter för att märka brunbjörnar och sedan renkalvar på marken i samarbete med några samebyar.

Ständiga intressekonflikter

Vi kommer in lite på dessa intressekonflikter som alltid uppstår med rovdjur.

– Renen är ju björnens föda, så de tar renkalvar, vilket naturligtvis skapar bekymmer. Det blir ju ett inkomstbortfall för samen. Min egen åsikt, inom uppdraget som rovdjursspårare, är ovidkommande i fallet. Mitt uppdrag handlar om att ta reda på hur stor populationen är, resonerar Linnéa.

Linnéas distrikt är Göteborg, Härryda, Partille, Öckerö och Svenljunga. Hon sätter också upp kameror i inventeringen, vilket innebär en del administration, men under vintern är det fältarbete, beroende på om det fallit snö.

– Antingen så får jag ett samtal, eller så ligger där en observation. Det kan också vara så att jag själv tror mig veta att det finns en lofamilj någonstans. Då åker jag ut till den platsen. Oftast träffar man någon som kanske upptäckt spår och vill visa. Om en film eller bild har tagits och ska uppfylla högsta kravkategorin, då behöver jag också komma ut och dokumentera platsen själv och se på datumstämpel så att allt stämmer.

Motionerar på arbetstid

Motion får hon på köpet. Sträckorna under spårningen kan handla om några kilometer, men då lodjur inte alltid väljer skogsvägar blir det ofta kuperat där hon får trampa runt i rasbranter och bergtäkter. Vad gäller spårningen ska det under den här säsongen bli samarbete med annan forskning.

– Man kommer att ta DNA ur tassavtrycken i snön. Det blir väldigt intressant, för då kan man gå in på individnivå, berättar Linnéa.

Vad är det bästa med ditt arbete?

– Allt, skulle jag vilja säga. Det är så himla roligt och omväxlande. Man blir aldrig uttråkad och vet aldrig vad som ska hända. Särskilt inte vid den här årstiden. Snön kan ligga under ett par veckor och försvinna på några timmar. Så det är en blandning av att få vara ute i naturen, lära sig mer om den och att få träffa alla människor.

Så beslutet att bli biolog i stället för modeassistent var rätt?

– Ja, det är det bästa beslutet jag har tagit. Jag har fått leva ett liv som mellan grå vardagar bjudit på fantastiska äventyr som verkligen har förändrat mitt liv.

Linnéa Kjellberg

Ålder: 33 år.

Yrke: Miljökonsult/rovdjursspårare.

Familj: Pojkvän, mamma, pappa och syskon.

Bor: Göteborg.

Intressen: Skidor, skridskor. Skogen, naturen.

Hemsida för rovdjursobservationer: www.skandobs.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.