Lindas passion är att ta sig vatten över huvudet

Att fridyka ner till 50 meters djup kräver hård träning före och fokus i stunden. Det handlar framför allt om att tömma huvudet från alla tankar och att slappna av.

– Minuterna innan kan jag inte haka upp mig på saker, då skulle pulsen sticka iväg. Jag måste acceptera allt som pågår runt om och andas så avslappnat som möjligt utan att hyperventilera. Sedan fyller jag lungorna med de sista djupa andetagen och påbörjar dyket, säger Linda.

De första 20-30 meterna behöver hon jobba med kropp och fenor för att ta sig neråt. Sedan, vid en viss punkt, när trycket från havet är tillräckligt stort, börjar frifallet. Linda beskriver känslan som infinner sig när kroppen accelererar något och fortsätter att färdas på egen hand, rakt ner mot djupet.

– Det är när frifallet börjar som man får valuta för all träning. Den totala stillheten som infinner sig. Det är så fint att få vara där bara för sig själv och den där stora kramen som jag får av havet.

Efter några sekunder når hon bottenplattan och det är dags att vända uppåt. Men då är bara halva dyket avklarat och det mest kritiska momentet återstår.

Växte upp nära havet

Linda är uppvuxen i Skintebo, ett stenkast från Amundön och havet. Att vara i vatten har alltid varit naturligt för henne och på somrarna förr roade hon sig med att tävla mot sina två bröder i vem som kunde hålla andan längst under vatten. Svaret på vem som vann är givet.

Det var först i vuxen ålder som Linda Stenman upptäckte sporten fridykning.

Det var för sju år sedan efter att ha fött tre barn och varit utbränd som hon sökte och hittade något som hjälpte henne att flytta fokus från vardag med förskolor, förkylningar och sömnbrist, till något annat.

– Efter utbrändhet är det viktigt att inte låta hjärnan gå igång på en massa grejer, utan vara här och nu. Det är precis vad fridykningen ger, pulsen går ner och lugnet omfamnar dig, säger hon.

Samtidigt fick hon tillbaka förmågan att andas.

– Jag hade andats här uppe innan, stressat, säger Linda och tar sig för halsen.

– Efter att jag lärt mig att andas försvann trycket över bröstet.

Flera SM-titlar

Linda har vunnit SM flera gånger, blivit rankad 22:a i världen och har många fler fina meriter i sitt fridykar-cv. Att fridyka gör man i par och just nu är det hennes parhäst Sofia Tapanis framgångar som duon arbetar aktivt för.

– Nu är det Sofia vi koncentrerar oss på och jag är hennes coach. För att hon ska nå de fantastiska djupen så måste jag också vara lika tränad som hon.

De tränar intensivt tillsammans och som coach ser Linda till att Sofia får bästa möjliga förberedelse och så få störningsmoment som möjligt på både träning och tävling. Det handlar om allt ifrån att lägga upp träningspass och att hjälpa till att hitta fokus till att ha koll på utrustning, tider och platser.

– Förtroendet mellan oss är totalt och vi behöver inte kommunicera så mycket verbalt under själva träningen. Jag måste vara beredd på allt, säger Linda.

Att vara den som backar upp har hon inga problem med.

– Att tillsammans göra så att Sofia klarar sina djupa dyk är inspirerande. Att få vara den osynliga personen som är med och ser till att det händer. Sedan är det en växelverkan mellan oss. En annan gång kan det vara jag som tävlar och hon är min coach.

Övriga familjen dyker också

Linda lever sin passion och har fått med sig sin familj på tåget. Alla fridyker och de upplever många undervattensäventyr tillsammans. Förutom att träna flera dagar i veckan ägnar hon en hel del tid åt att sprida kunskap om fridykning till andra. Hon är ofta ute i skolor och pratar och har även en fridykarskola tillsammans med Sofia Tapani och Christian Ernest där hon undervisar och håller kurser.

– När jag var ung fanns det fotboll, ridning och gymnastik. Jag vill bidra till förändring. Finns det någon där ute som kan upptäcka fridykning tidigare än vid 36 års ålder så kan det kanske bli en livslång kärlek istället för en halv som för mig.

Gäller att ta det lugnt

Tillbaka till havet och själva dyket. När Linda Stenman har nått bottenplattan på 50 meters djup är det dags att vända uppåt. Mycket av kroppens syre är förbrukat och det kan kännas tungt att kicka med benen. Det är i slutet av dyket, de sista tio metrarna mot ytan som tryckskillnaden blir som störst. När trycket från havet försvinner på kort tid försvinner också blod från hjärnan och lungorna snabbt och det gäller att ta det lugnt för att inte riskera att svimma.

– Men bra förberedelser och grundlig träning ger mig förutsättningar att fokusera på uppgiften och då går det bra.

Hur länge tänker du fortsätta?

– Min ålder är faktiskt till min fördel, jag är mer avslappnad i dag än när jag var yngre. Jag har hittat balans i tillvaron vilken gör mig till en bättre fridykare och människa. Jag tränar på att komma djupare och så länge det känns roligt vill jag fortsätta.

Sanna Ekstedt Larsson