Lena har gjort en fotobok om en evigt pågående konflikt

Tårgasröken ligger tjock i luften i Nabi Saleh och Lena försöker undkomma röken som får tårar och snor att forsa ner för ansiktet. Plötsligt ändras karaktären på ljudet av skotten. "It's live ammunition now”, varnar en röst. En dörr på andra sidan gatan öppnas på glänt och någon vinkar ”Come, come!”

– En palestinsk barnfamilj gav mig skydd i sitt hem, berättar Lena om tårgasattacken och beskjutningen med skarpa skott i april 2018.

Har aldrig varit rädd

Trots flera situationer med beväpnade israeliska soldater har Lena inte varit rädd. Med sina 1,82 meter, blåa ögon och blonda lockar sticker hon ut.

– Ingen misstar mig för att vara palestinier och dessutom är jag en tant – det mest ofarliga som finns, säger Lena och ler med glimten i ögat.

Den 5 mars är det bokrelease på hennes bok ”På Västbanken intet nytt?” Den handlar om Israel-Palestinakonflikten med utgångspunkt i palestiniernas situation på Västbanken, sedan 1967 ockuperat av Israel.

– Jag har gjort den bok jag saknade när jag själv skulle resa till Västbanken första gången, säger Lena M Fredriksson.

Vi ses på stadsbiblioteket där livfulla barnröster skapar ett stundtals kakofoniskt bakgrundssorl. Lena störs inte av ljudet, kanske för att hon en gång i tiden var fritidspedagog och blev immun mot barnskrik och höga toner. På den tiden hade hon dessutom tre småbarn hemma.

– Jag gick med öronproppar på fredagseftermiddagarna för jag stod inte ut med fler höga ljud, säger Lena och skrattar vid minnet.

Inläsare av talböcker

Så småningom bytte hon jobb och blev inläsare av talböcker och taltidningar med nyheter för synskadade. Nyheter var spännande. Mönster intresserade henne också, därför började hon på Väfskolan i Borås.

– Det var ett betydelsefullt år. Jag fick bejaka mitt konstnärliga skapande och var med och startade hantverkskooperativet Vävkompaniet som finns än i dag, berättar Lena.

Kanske var det den frisläppta kreativiteten som fick henne att våga ta upp drömmen hon närt sedan gymnasiet – att skriva. Lena kom in på journalisthögskolan i Göteborg som en av de äldsta i sin klass. Hon gick ut 1998, samma år som hon fyllde 40. Under åren som gått sedan dess har hon blandat frilansliv med perioder av vikariat på olika tidningar.

– Under flera år hade jag och min frilanskollega Florence hand om personaltidningen på Volvo Lastvagnars Tuvefabrik och sedan 2014 gör vi en tidning om utemiljöer.

Trots fasta uppdrag har det känts allt segare att frilansa, menar Lena som sett många rutinerade frilanskollegor överge mediebranschen för andra yrken. För drygt ett och ett halvt år sedan beslöt hon själv att söka ett fast jobb. Flera år tidigare hade hon gjort ett reportage om larmkedjan på SOS Alarm och känt att där skulle hon gilla att jobba.

– Jag söker och ser om de vill ha en gammal tant, tänkte Lena som snart skulle fylla 60.

Fördel med livserfarenhet

Tant eller ej, SOS Alarm ville gärna ha henne. I arbetet som samtalsoperatör och ambulansdirigent är det en fördel med mycket livserfarenhet.

– Det är ett svårt, viktigt, fantastiskt och jättebra jobb, strålar Lena, som stortrivs med att ha chefer, kollegor och en arbetsplats som rymmer mycket respekt och empati med människor.

När Lena beskriver sitt liv och vad hon ägnat sina drygt 61 år tycker hon själv att det låter spretigt. Fritidspedagog, inläsare, vävning, journalistik, larmoperatör och med utgiven bok kan hon även titulera sig författare och fotograf. Vid närmare eftertanke hänger dock allt ihop på ett logiskt sätt. Likt en av hennes vävar bildar hennes livsval ett mönster som ger en sammanhållen helhetsbild. Empatin med i synnerhet de som har det svårt och lusten att använda kreativiteten till något konstruktivt går som en röd tråd genom allt. Hennes bokprojekt är kanske det tydligaste beviset på detta. Det syns på bilderna att Lena har kommit nära människorna hon träffat. Palestinierna har öppnat sina hem och hjärtan för henne. Delat både det svåra och tragiska och det glädjefyllda.

Hon har varit med vid vägspärrar och checkpoints, på bröllop, marknader, i Röda halvmånens ambulans, på en rättegång där en tolvårig palestinsk pojke fick sin dom, på minnesceremoni för en ihjälskjuten 15-åring, i skolor, på oliv- och dadelodlingar, i hemmen. Att alla dessa möten skulle bli en bok var dock ingen självklarhet. Lena hade ju inte ens tänkt åka på den där första studieresan 2011.

– Jag var ointresserad och tveksam. Det verkade vara en konflikt utan ände. Och var det inte farligt att resa dit?

Lät sig övertalas

Hon lät sig dock övertalas och väl på plats var hon fast.

– Jag mötte fantastiska människor på Västbanken. De var så kloka trots att de lever ett kringskuret liv. Inte en enda sa att de vill utplåna Israel eller kasta ut israelerna. Tvärtom menar de att palestinier och judar har levat ihop förr och bör kunna göra det igen.

Hon har fått väga sina ord på guldvåg och har medvetet valt att tona ner vad palestinierna utsätts för, väl medveten om att det är lätt att bli anklagad för antisemitism. Det leder bara till att folk drar upp garden och slutar lyssna, menar hon. Men hon är inte okritisk.

– I media är det lätt att få en bild av att det handlar om två jämbördiga parter som bråkar med varandra, men så är det inte. Palestinierna utsätts för apartheid av israelerna, menar Lena.

Hänvisar till statistiken

Hon blundar inte för våldet från palestiniernas sida; självmordsbombare, knivattacker och stenkastande ungdomar.

– Men det räcker att titta på statistiken över dödade och skadade för att förstå vem som är den militärt starkare. Enligt FN dödades exempelvis 537 palestinier på Västbanken under perioden januari 2008 till augusti 2019 av israeliska soldater eller bosättare. Antalet dödade israeler var 97. Dessutom, enligt internationell rätt får man försvara sig vid ockupation, tillägger hon.

Vad är dina förhoppningar med boken?

– Palestinierna har bett mig berätta för omvärlden vad som sker. Min bok kanske inte förändrar något men jag hoppas att de som läser förstår att palestinierna är människor precis som vi.

Anna Rehnberg