Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Helgkrönikör, Pontus Bäckström, präst i svenska kyrkan
Helgkrönikör, Pontus Bäckström, präst i svenska kyrkan

Pontus Bäckström: Leila K in da house, liksom

I sin helgkrönika skriver Pontus Bäckström om när tiden var kommen. Utslagen, febrig och överkörd av tv-serier hoppades han på ett erkännande och covid-bekräftelse. Det plingade till i mobilen: ”Ditt provsvar är negativt”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tror att jag hade covid precis i början av pandemin, när det ännu inte gick att testa sig. Jag låg utslagen hemma i två veckor, sov och plöjde igenom de två första säsongerna av realityserien Formula 1 på Netflix. En ny värld för mig: rykande motorer och iskalla intriger. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och hamnade på plats trehundra i kön. Jag gav upp. Obekräftad covid är lågstatus och spel i coronans b-lag. Det har varit min verklighet sedan dess, nu dubbelvaccinerad och skyddad mot allvarlig sjukdom.

Dagen före julafton fick jag dock feber och blev kvar i sängen. Efter lite samråd i familjen övergavs jag och övriga drog till Orust för det planerade julfirandet. Bättre att en människa offras än att hela folket går under, typ. Det blev en stillsam och fridfull jul. Jag tittade på filmen ”Tenet” som jag redan innan hört skulle vara omöjlig att förstå. Därför försökte jag inte ens. Huvudpersonen skulle rädda världen och det krävdes en del action för att lyckas, om en säger så. Sedan tillkom en komplicerad historia om ”inverterad tid”, där personer i filmen mötte sig själva i förfluten tid och tillvaron rörde sig baklänges. Jag hade fortfarande feber och drack julmust för att skapa lite julstämning. Sedan sov jag en stund och tiden gick. Framlänges. Tror jag. Jag missade Kalle och vaknade vid fem.

Jag såg de två sista avsnitten av julkalendern. När Pål Isman (den snälle polisen spelad av Claes Malmberg) ensam tvingades tillbringa julaftonsmorgon i en kall, mörk fängelsecell hade min dotter tänkt på mig och drabbats av något slags flyktigt medlidande. Pål Isman blev utsläppt och fick fira sin jul tillsammans med andra. Lyckligt slut. Jag åt lite gamla spaghettirester och var glad för Pål Ismans skull.

Jag letade fram en dokumentär på SVT om Tony och Soran, som stred med kurderna mot IS. De hade en krass inställning till livet och döden, som jag på ett sätt kan avundas. Jag funderar för mycket på det där. Jag tänker på livet och allt som går förlorat när jag dör. Jag tänker baklänges, på det som varit och är. De tänker att är det slut så är det slut och att det är bättre att dö rakryggat på slagfältet för en ärofull sak än att bara låta tiden gå. Jag lutade mig tillbaka och lät tiden gå.

Sedan såg jag delar av ”Hip-hopens pionjärer”, också SVT. Det var som att färdas tillbaka i tiden och möta mig själv på dansgolvet. Inverterad tid. Rob’n’Raz och Leila K. Hon hade en del problem med droger och annat och försvann spårlöst ur offentligheten. Åkte till Ibiza, kom aldrig tillbaka. Sen kom Petter: ”Det är min tur nu, vinden har vänt”. Jag hoppades på erkännande och covid-bekräftelse. Det plingade till i mobilen: ”Ditt provsvar är negativt”. Ingen covid.

Jag blev tillfälligt frisk i mellandagarna men fyra dagar senare blev jag sjuk igen. Tittade på tredje säsongen av Formula 1. Cirkeln var sluten, på något sätt. En av bilarna kraschade in i en skyddsbarriär och fattade eld. Smittspridningen exploderade. Leila K in da house, liksom. På sociala medier hade varannan person i mitt flöde konstaterad covid, de beklagade sig med illa dold förtjusning och stolthet. Jag fick mitt provsvar. Ingen covid nu heller. Jag googlade desperat på sökorden ”covid-test” och ”tillförlitlighet”. Min fru sa: ”Det är väl en vanlig förkylning”. Jag gav upp. Och hostade. Inte rakryggat, ärofullt. Obekräftad.