Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gröna vallen var Leif Randers hemmaplan, ett stenkast från Jaegerdorffsplatsen, där han föddes, och från Carnegiegatan där han bor nu. För första gången gör arenan, med plastgräs, nu skäl för sitt namn.

Leif dömde alltid med humor

De flesta som är över 50 och har spelat fotboll i Göteborg vet vem Leif Randers är.

– Många som spelade i division IV och neråt mellan 1965 och 1981 minns mig fortfarande, säger han.
Denne personlighet höll en hög profil på planen, med humor och pondus. 
Bevis på kändisskapet fick han på Slottsskogsgatan i våras.
– En bilist vevade ner sidorutan och sa: "Leif, du ska bara veta att det var mitt inkast den där gången, men du pekade åt andra hållet". 
Göteborgskt. En poäng med hjärta. Leif drar på smilbanden.
– Ja, det är ju ändå 36 år sedan jag slutade.

Förr betygsattes domaren av båda lagen och en kontrollant. 
– Jag fick alltid bra betyg. Det fanns 16 regler, men jag dömde mest efter regel 17, sunt förnuft. 
Regelboken kunde han som ett rinnande vatten. 
– När någon frågade varför jag blåste av kunde jag svara "brott mot regel tolv". Spelarna nöjde sig med det svaret.  Det var väl bara jag som visste att regeln gäller otillåtet spel och olämpligt uppträdande. Den täcker in nästan allt, säger Leif.

B-laget i rödblå-randiga Skogens IF, som annars levererade storspelare till Blåvitt, var Leif Randers gäng. 
– En ledare tyckte att jag lika gärna kunde bli domare "för någon fotbollsspelare kommer du ändå aldrig att bli".
Men Randers utsattes för värvningstrevare från ledare i Roxy, som också hörde hemma i Majorna.
– De bjöd på kaffe, flott på den tiden, och sa att jag var alldeles för bra för Skogens B-lag. Jag gick på det, skrev på, och fick spela i Roxys B-lag. Jag skulle debutera som center men målvakten kom inte så jag fick ställa mig mellan stolparna, istället.
Han gjorde domardebut vid 28.
– Athos mötte Burås, klubbar som upphört. Samma med Stadsgränsen och Stendy. Skogen är vilande.
Randers vill bli ihågkommen som allsvensk domare.
– Det blev många matcher i Damallsvenskan och 80 matcher på linjen i herrallsvenskan.

Bild: Clas-Göran Sandblom

Totalt skipade han rättvisa i 2 000 matcher och var igång nästan veckans alla dagar. Finalen i Skärgårdscupen dömde han i 17 år. 
– Sedan hade jag matcher med TV-laget och i andra liknande sammanhang. När någon firma firade med fotboll mellan de anställda, så ringde de mig. Det var en ära, därför tog jag aldrig betalt.
Randers var en profil.
– När Göteborgs Fotbollsförbund fyllde 100 år fick jag döma en uppvisningsmatch med oldboys från ÖIS och ett kombinerat lag från Gais och IFK. Alla spelade i sitt klubblags färger, så det blev litet knepigt att hålla isär spelarna.
Fotbollen har hårdnat betydligt sedan Leif slutade.
– Reglerna tillämpas inte. Det som gav rött kort när jag dömde blir inte ens frispark i dag. Domarna verkar ha en inbördes tävling i vem som kan blåsa minst. En stämpling, en spark över smalbenen eller ett knä i ryggen på en motståndare är de inte så petiga med. Men om bollen råkar nudda en spelares arm så blir det frispark för hands.
Deppade du efter någon match?
– Ja, det var när inte kassören dök upp och betalade mitt arvode… Allvarligt talat: Efter 90 minuter var matchen över. Och jag tog inte med mig gammalt groll. Därför blev jag ihågkommen av spelarna. 

Bild: Clas-Göran Sandblom

Randers lärde sig alltid spelarnas namn. Om någon började spela på gränsen kunde Randers myndiga basröst höras över halva planen: "Ta det nu lugnt nu, Sven, jag har ögonen på dig" eller "Hugo, börja nu inte igen". En spelare i Huskvarna frågade hur jag visste hans namn. "Det står i laguppställningen", sa jag.
Undertecknad kommer ihåg en match i Kungsbacka 1974 och vill minnas att Randers visade ut kreti och pleti. Det blev i varje fall rubriker.
– Nej, det var bara tre spelare som fick lämna planen. Det var Nacka Skoglunds bror Karl-Evert "Ya" och en till i KBI och en i IFK Hjo. Alla för olämpligt uppträdande. 
Gjorde du succé någon gång?
– Möjligtvis när jag slutade. Nej, men oftast det gick bra, säger han. 
80-åringen muntrar numera upp en annan publik – som stå-upp-artist och sångare tillsammans med dragspelaren Ingemar Kavsjö. Duon kallar sig "Det är vackrast när det skymmer".
Han blir igenkänd även i de sammanhangen.
– När vi var i Landvetter nyss kom en kvinna fram och sa att jag dömt hennes man som hade spelat i Gais B-lag för många år sedan. Mitt showande började redan när jag gick i småskolan på Gråberget. 
Nu finns hans tårdrypande framträdanden på Youtube.
Leif Randers firar födelsedagen i Las Palmas på Gran Canaria.
– Jag brukar åka till Köpenhamn ibland men nu går jag så illa. Det blir första gången jag flyger. Pirrigt? Nej, jag är inte sån. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.