Firandet klarades av redan i somras. Då samlades hela familjen ute på Marstrand till ett stort kalas.
– Min dotter var hemma från England så vi passade på. Det var väldigt roligt. De tolv barnbarnsbarnen satt vid ett bord och drack Coca Cola så det sprutade ur öronen på dem. Sprite då, frågade de, får vi dricka det också? Så mycket ni vill, sa jag. På själva födelsedagen tänker Lena och jag smita iväg till Århus. Där ska vi återuppleva 45 år gamla minnen, säger Lars Hjörne och ser lurig ut.
Idyllisk uppväxt
Uppväxten i Masthugget på 30-talet var idyllisk och rolig.
– Min bäste väns pappa var finsnickare på Götaverken och tillverkade en bil med flak på åt oss. I den åkte vi från gård till gård och sjöng Internationalen för full hals. Femöringarna dansade ner i flaket! Under tiden stod Harry uppe vid Fjällskolan och delade ut valsedlar för liberalerna. Nej, Harry var inte den sortens pappa som lekte med modelltåg. Han var oerhört intresserad av politik och pratade hellre om det brittiska imperiet.
Lars debuterade som journalist redan i sju-årsåldern, då han fick nys om att en berusad karl ramlat ner för Masthuggsbergen och slagit ihjäl sig. Han ringde sin far och berättade vad han visste.
– Det blev en artikel i tidningen. Jag fick sex öre raden och tjänade runt tre och femtio. Dagen efter publiceringen, kom anhöriga till den avlidne mannen upp på GP och ville tala med gangsterjournalisten. ”Han är inte i tjänst i dag”, sa Harry.
Flyttade till GP-huset
1938 flyttade familjen in på tredje våningen i det nybyggda GP-huset. Lars hade just upptäckt nöjet med att gjuta tennsoldater och i huset fanns hur mycket bly som helst.
– Jag stal som en korp. ”Hets! Lasse kommer”, skrek de i sätteriet.
Som tonåring var Lars oerhört skoltrött och hade inga planer på att bli journalist. Det som i stället lockade var restaurangbranschen; något som han meddelade sin far.
– Jag räknade med att han skulle bryta ihop, men han var en lurifax. ”Då ska jag bekosta den finaste utbildning du kan få på en hotellskola i Schweiz”, sa han och det fick mig att tänka om. Jag började som sekreterare åt Harry på GP.
Tillrättavisad av pappa Harry
Vid ett tillfälle skulle Lars bevaka ett stadsfullmäktigemöte i Mölndal och råkade skriva fel namn på ordföranden i artikeln, vilket var en dödssynd.
– Nästa dag kom Harry rasande in på redaktionen och frågade ”Vad heter stadsfullmäktiges ordförande?” ”Andersson”, svarade jag. ”Varför skriver du då Pettersson? Jag vet en bot för sådant; du får ta hand om familjesidorna i ett halvår”.
Lars var runt på alla avdelningar. Inte ens modebranschen var honom främmande.
– Den kvinnliga modejournalisten blev gravid i en förfärande takt och jag som var yngst, fick ta modevisningarna på Gillblads, Holmbloms och Meeths. Det jag inte visste om Balenciaga och Dior, om A-linjen och Ö-linjen sedan, var inte värt att veta.
Liksom pappa Harry blev Lars anglofil och var ofta i Storbritannien på jobb.
– Jag åkte runt med Churchill på hans sista valturné och fick hälsa på Den Store. Sedan tvättade jag mig inte på flera dagar efteråt, säger han.
Blev chefredaktör för 50 år sedan
1969 tog Lars över chefredaktörsposten efter sin legendariske far och fick ofta finna sig i att bli jämförd med honom.
– Jag skulle skriva en ledare om ett nytt skolbetänkande och klockan gick. När jag kom rusande i sista minuten frågade sättaren ”Har du ärvt klockan också efter far din?”. Åren som chefredaktör var roliga, men slitiga; detta att jämt vara till hands. I efterdyningarna av studentrevolten fick jag höra vad jag var för en. Jag häcklades i Anderz Harnings bok "Tidningslorden" och i revyn "Kvasten", samt nästan dagligen i radion av Frank Gunnarsson, säger Lars.
Arbetet för jämställdhet är något som han är extra stolt över i dag. Att kvinnor kunde bli chefer var fullständigt naturligt för honom som vuxit upp i ett liberalt hem. Han är också mallig över att Göteborgs-Posten, som första tidning i Sverige, redan på 70-talet startade helgbilagan ”GP Nu”. Han hade själv snappat upp idén i England och att vara tvungen att lägga ner den, var det tyngsta beslut han fattade som chefredaktör.
Vad tycker du om dagens GP?
– Den är nästan lika bra nu som på min tid, svarar han skämtsamt. Tidningen har många oerhört duktiga journalister och det är journalistiken som det handlar om.
Tror på papperstidningen
Lars tror fortfarande på papperstidningen och tycker att det ska ”prassla” när man läser. Att familjen Hjörne inte längre är majoritetsägare i GP, stör honom inte nämnvärt.
– Jag är inte sentimental. Vi har haft den i hundra år. Visst hade det varit roligt om nästa generation tagit över, men jag ligger inte vaken om nätterna för det, säger han och tillägger att sondottern Josefin är marknadschef på GP.
De åtta senaste åren har Lars och hans fru Lena bott i Helsingborg. De bor nära vattnet, har gångavstånd till allt och stortrivs.
– Helsingborg är som Göteborg var när vi växte upp, säger Lars.
Han konstaterar att hälsan blir allt viktigare med åren. Att sluta röka var därför ett bra beslut, anser han och tittar upp mot glasskåpet med ett 20-tal pipor.
– Plötsligt tyckte jag att det var idiotiskt att röka och bestämde mig för att sluta efter 70 år. Jag var ju tvungen att börja som sextonåring, eftersom jag fick ett ransoneringskort då. Nu gör jag ett uppehåll på 16 år och sedan drar jag igång igen, säger han.
Lars Hjörne
Ålder: Fyller 90 år söndagen den 20 oktober.
Bor: Helsingborg.
Familj: ”Stor och stökig!” Fru, två barn, sju barnbarn och tolv barnbarnsbarn.
Intressen: ”Lena, min fru. Att hålla mig vid liv. Går på stavpromenad varje dag och badar bastu en gång i veckan. Läsning, framförallt biografier och böcker om krig och elände”.
Bakgrund: Jobbade i över fyra decennier på GP och var chefredaktör 1969-90. Därefter honorär Generalkonsul för Storbritannien i sju år. ”Jag fick en orden när jag avgick och hamnade på te i drottningens trädgård”.
