Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Fritsch: Den långa vägen till Ådduoa

KÅSERI: Lars Fritsch minns en transatlantisk språkförbistring och en oförglömlig bussresa.

Tiden bara går utan att ens vända sig om och vinka, och mitt minne är dåligt, men ungefär så här var det när vi kom till New York en svettig natt i början av juli år 1969. Under inflygningen hade vi skymtat Manhattans ljus till höger. Men eftersom vi satt till vänster såg inte mycket av det.
Vi som landade på John F Kennedy Airport var min mor, min trevliga fru och jag. Jag kände ett visst ansvar för kvinnorna i sällskapet. New York var på den tiden en brottsplats, långt innan nolltoleransen mot kriminalitet infördes. Och vi var långt borta.
Det fanns knappast luft att andas i glåmiga terminalen. Vi granskades noga i passkontrollen, hittade vårt bagageband och väntade länge, men till slut hade vi samlat ihop väskorna och kommit igenom tullen. Skyltningen till bussterminalen tog oss ut i natten och hettan. Gula taxibilar stod uppradade utanför, avgaserna luktade annorlunda än hemma, bättre, mera aromatiskt. Alltför få gatlyktor upplyste oss om vägen, skumt folk skymtade i mörkret, men vi tog oss fram till busstationen. Det stod Port Authority på vår buss.


Det fanns gott om sittplatser men ont om tid. Bussen till Ottawa skulle gå halv två från Manhattan, klockan var tolv. Busschauffören kom ombord, en storvuxen svart karl med sirligt sätt och boxarfysionomi. Han gick i mittgången och tog betalt.
Jag letade kontanter i kuvertet med dollar. Det skulle kosta nio och någonting för oss tre in till Manhattan. Jag bläddrade i sedelbunten men hittade ingen det stod tio på och inte heller tjugo. Dollarsedlar är ju varandra väldigt lika. Han väntade otåligt. Men sirligt. Jag fick upp en femtiodollarssedel och räckte honom. Han stoppade ner den ytterst i sedelbunten i sin midjeväska. Tillbaka fick jag tre biljetter och några cent. Han vände sig mot passagerarna på andra sidan gången.
Hallå, jag lämnade en femtiodollarsedel, sa jag och drog honom i ärmen. Han tittade misstroget men vänligt ner på mig och sa: No.


Yes, insisterade jag och hörde osäkerheten i min röst. Det var en femtiodollarssedel. Jag funderade över vad yttersta hette på engelska, valde bort det, pekade och sa: Den första.
Han iakttog mig en stund, tog upp sedeln, tittade på den och svarade: I’ll be damned, log sirligt och gav mig mina fyra tiodollarssedlar och fortsatte gången fram.
Vi tyckte att New York levde upp till sitt rykte.
Och bussen gick och vi åkte iväg genom Amerika: evigt långa gator kantade med villor med en meter mellan sig, fula hyreshus, stängsel, bangårdar och ödetomter glimtade fram under grådaskiga gatlyktor, enstaka människor skymtade. Äntligen tog vi oss över floden och in bland Manhattans alla ljus. Men också här var gatorna egendomligt öde. Horder av gula taxibilar, men få människor. Vi var långt borta.


Port Authority Bus Terminal var en väldig bunker med bussar och tunnelbana i flera plan, men ganska renons på resenärer så dags på natten. I stället för resande fanns det gott om amerikanska slocknade drömmar: uteliggare som försökte sova på wellpappkartonger, hippies som aldrig kommit iväg till San Fransisco, gäng med svarta unga män – varav en petade naglarna med stilett – som stirrade fientligt på oss och på gäng av andra unga män som man kunde tro var puertoricaner, och som blängde tillbaka, bjärt bemålade kvinnor som även med tanke på vädret hade lite kläder på sig. Poliser eller vakter fanns inte att se.
New York levde upp till sitt rykte.
Vi tog oss upp till våningen med biljettförsäljning. Min mor och min trevliga fru vaktade väskorna medan jag ställde mig i fel kö av tre möjliga. Klockan var på tok för mycket. Kön rörde sig inte, det gjorde de andra två. Jag bytte resolut kö – och den stannade. Min ursprungliga kö flög fram. Jag bytte inte igen. Mina följeslagarinnor såg på mig och sättet de gjorde det på antydde att jag borde sluta söla. Men än hade ingen antastat dem.

Och så kom jag fram till luckan. På min bästa engelska sa jag:
– I would like three tickets to Ottava, please, och jag uttalade det just så, Ottava, med vanligt bonnsvenskt v: ve, inte som ett engelskt w: uo.
– Sorry?
– Three tickets to Ottava, please.
– Come again?
– Ottava. 
What do you mean, Ottava?
– Ottava, the capitol of Canada, you know…
– I don’t know that place, is this a quiz?
– I mean Ottava, the capitol of Canada, envisades jag, ännu svettigare.
– Bakom mig hade kön börjat muttra. Någon allmänbildad person kom fram jämte mig och ropade in i luckan:
– He means Ådduoa, man.
– Ådduoa, why don´t you say so?


 – Jag fick köpt våra biljetter, och expressbussen till Ådduoa hade gått, men mjölkbussen dit skulle rulla iväg bara om någon halvtimma. Skillnaden i restid var tre timmar, tolv i stället för nio. Vi tog oss ner i bottenplanet under tunnelbanenivån, lufttomt och hett. Vi hittade vår buss, lastade in bagaget, satte oss.
Så småningom rullade vi iväg, men inte fort och inte långt. Den här bussen nosade upp varenda oansenlig stad, varenda obetydlig by och stannade en stund medan chauffören hjälpte folk att få av och på sina väskor. Och så bar det av igen en liten bit i taget upp genom New York State. Vi var långt borta.
Bussen rullade förbi Wood-stock på någon halvmils avstånd, men vi visste då ingenting om någon musikfestival. Den skulle inte inträffa förrän den 15 augusti, när vi var hemma i Sverige igen. Ändå känns det nu i efterhand som ett tillfälle vi försatt. Vi kunde ha sett och hört Melanie, Janis Joplin, Canned Heat, Creedence Clearwater Revival, The Who, Jefferson Airplane, The Band, Blood, Sweat & Tears, Crosby, Stills, Nash & Young, Johnny Winter, Jimi Hendrix, bland andra.
Men det var ju en halv miljon människor där oss förutan.


I gryningen stack den lilla tanten i sätet bakom oss upp huvudet över våra ryggstöd och frågade oss på bruten svenska om vi inte var från Sverige. Det var vi ju. Hon hade varit i Halmstad och hälsat på sin syster, nu skulle hon hem. Vi skulle till Ottawa och Winnipeg och besöka släkten. Någonstans i skogarna efter Albany stannade bussen till vid vägkanten efter att hon gått fram och pratat med chauffören. Han hjälpte henne med väskan, och hon sade adjö till oss och gick av. När vi körde vidare vinkande vi till henne genom fönstret där hon stod mitt ut i ingenstans. Vi var långt borta, hon hemma.
Senare i juli, den 20:e, när vi hunnit till Winnipeg, skulle månlandaren, ”Örnen” – ett så pojkboksaktigt namn – från Apollo 11 landa på månen. Neil Armstrong skulle i direktsänd, suddig teve göra ett klumpigt baklängeshopp från stegen ner på månytan, och uttala de historiska orden: ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind”.
Lite pompöst, tyckte vi allt, och undrade om inte mänskligheten haft större glädje av nästan vad som helst annat för de myriader dollar det kostat att ha två man vaggande omkring på månen?
Vi var också långt borta, och hade åtminstone glädjen av att umgås med släkten.

Text: Lars Fritsch
Illustration: Ulf Sveningson 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.