Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Löpningen har blivit en fängslande livsstil

En tysk fängelsemara, 19 mil runt ungerska Balatonsjön och fem maraton fem dagar i rad i Skatås är några lopp Jörgen Nilsson avverkat i vår. "De kända maratonloppen som New York och Berlin lockar inte. Då är småtävlingar med kanske 20 löpare charmigare", säger han.

Jörgen Nilsson började motionsspringa 1980 och gjorde sin första mara 1991. 
– Då hade jag, nyss fyllda 40 år, inspirerats av en artikel med rubriken: "Bli maratonlöpare på ett år". Året därpå var jag redo för Stockholm Marathon. 
Otroligt jobbigt tyckte han, men euforin vid målgången var värd vartenda plågsamt steg.
Länge höll han sig till ett maratonlopp per år, tills en löparkompis frågade varför han inte sprang fler.
"Ja, varför inte", tänkte Jörgen. 

Numera blir det bortemot 30 maraton per år. Det senaste var Stockholm Marathon förrförra lördagen. Då hade han hedersuppdraget farthållare, fem timmar, vilket innebar att alla som tog sig i mål samtidigt med honom fick fem timmar i sluttid.  
För övrigt är Jörgen inte typen som sammanbitet jagar tid.  
– För mig är detta ett sätt att umgås, jag kan prata nästan oavbrutet under ett lopp. Samtalen börjar ofta med löpning för att sedan gå över till mer filosofiska ämnen.
Raka motsatsen till klungorna i Stockholm mötte Jörgen på Österlen under ett nattlopp förra november.
– Det regnade och blåste. Efter 21 kilometer klev de som nöjde sig med en halvmara av. Vi var bara ett fåtal som vände tillbaka till Simrishamn. Snart blev det helt tomt på mötande löpare och alldeles becksvart. Tack vare pannlampan och bruset från havet hittade jag ändå rätt. 
Han kände sig ödmjuk och liten där ute på landsbygden helt själv. Vilket gjorde det extra mysigt att komma till hotellrummet och krama om hustrun Tina som legat och undrat vart han tagit vägen.  
Att låta bli att fullfölja loppet under vidriga väderförhållanden fanns inte på kartan. 
– Jag gillar det extrema och det som händer med en inombords. Problem som känns stora, blir plötsligt små och obetydliga. Jag blir gladare. Kroppen och själen kommer i balans.

Jörgen Nilsson bredvid en del av alla de medaljer han sprungit till sig genom åren. Bild: Elisabeth Wikström
Jörgen Nilsson bredvid en del av alla de medaljer han sprungit till sig genom åren. Bild: Elisabeth Wikström

Han påpekar att han varit en vanlig soffpotatis som satte igång att motionera på grund av ryggproblem. På köpet började han äta nyttigare. 
– Löpningen blev en livsstil. Jag äter bra mat, sover gott och dessutom gör det mig lycklig. Men jag tävlar bara mot mig själv. Jag skulle aldrig riskera min hälsa.
Om man inte själv vet var gränsen för ens ihärdighet bör gå finns tävlingsfunktionärer som styr upp. Jörgen berättar om ett av sina favoritlopp i vacker natur runt Balatonsjön i Ungern. Loppet är 19,5 mil långt, det pågår i fyra dagar och varje dag måste man komma i mål inom tidsgränsen.  
– En svensk löparkompis i min ålder ramlade och bröt armen, men fullföljde den dagens etapp. Nästa morgon kom han gipsad, redo att fortsätta, men det tillät inte tävlingsledningen. 
Att springa hade väl funkat, men det kunde ha gått riktigt illa med armen om han hade ramlat igen. 
Det året vann Jörgen pris som äldste deltagare som genomförde loppet. Han har en massa pokaler och knippen med medaljer, men samlar hellre på upplevelser. Därför söker han sig till de lite udda loppen. 

Knastmarathon Darmstadt i ett fängelse i Tyskland är något utöver det vanliga.
– Loppet går i en slinga innanför murarna. Metalldetektorer, kroppsvisitation och knarkhundar hör till proceduren. Vi gör entré i bara löparkläderna och får ett rött armband som skiljer oss från fångarna. 
Gemytligare är premisserna i Danmark. Enligt Jörgen är danskarna ett motionsälskande folk, trots myten om överkonsumtion av öl, cigarrer och wienerbröd. 
– Här finns gott om kul, anspråkslösa långlopp. I Rubjerg Knude-loppet exempelvis springer man i sanddynerna längs havet och äter sandkaka och dricker kaffe vid fyren. Dessförinnan har man passerat ett slott och blivit bjuden på sportdryck i vackra vinglas av slottsägarparet klädda i 1700-talskläder, berättar Jörgen och tillägger att fyren Rubjerg Knude inte lär stå på torra land så länge till utan i havet och då försvinner detta populära lopp.

Alla löptävlingar som är längre än maratonloppens 42 195 meter har beteckningen ultralopp. Denna helgs Örebro Backyard Ultra är ett sådant. Det pågår varv efter varv tills en enda löpare är kvar i dam- respektive herrklass. Ett varv är 6,7 kilometer och starten för ett nytt varv går varje heltimma. Vinnaren brukar springa minst 20 varv till en bit in på söndagen. 
Så länge tänker dock inte herr Nilsson hålla på.
– Det blir ju urtråkigt för Tina, säger Jörgen och avslöjar att hustrun brukar få en blöt puss varje gång han springer förbi, som tack för all support. 
I Örebro finns fler pigga arrangemang, som ett maratonlopp inne i ett köpcenter och ett ovanpå vattentornet Svampen. Det blir 453 varv upplyser Jörgen, som sprungit Svampen, och heller inte är främmande för en löparrunda inne i köpcentret framöver.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.