Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Annelie Pompe Bild: Anders Hofgren
Annelie Pompe Bild: Anders Hofgren

Annelie Pompe: Lätt flåsiga andetag

Äventyraren Annelie Pompe har Doglas vid sin sida ”Han är den största delen av min vardag eftersom vi gör det mesta ihop.Han har varit med och vandrat, tältat, klättrat, fridykt, kajakpaddlat, surfat och åkt helikopter, båt, bil, tåg och buss. Att vara med en hund är ett sätt att komma närmare naturen och ha vardagsäventyr varje dag”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ljudet av tassar mot golv. Lätt flåsiga andetag. Sedan kommer den ljuvliga lurviga varelsen som heter Doglas. Glädjen och de pigga glada ögonen. Jo, hundar kan le, och framkalla leenden hos de flesta. Ibland när jag är ute och går med Doglas ser jag hur människor vi möter tittar på honom och ler. Det är en av hans fina egenskaper. Doglas är en brun-vit spansk vattenhund och ser ut lite som en levande nallebjörn. Han är den största delen av min vardag eftersom vi gör det mesta ihop. Därför känns det lämpligt att den sista vardags-krönikan är den mest vardagliga av äventyr; livet med hund.

Man kommer såklart ut på fler äventyr tack vare sin hund. Du som också har hund vet att ni stannat på nya ställen för att hunden ska rastas, ni har utforskat nya stigar och pratat med nya människor. Kanske har du låtit hunden välja väg i skogen någon gång och ni har kommit vilse bara för att upptäcka en ny del av området. Att vara med en hund är ett sätt att komma närmare naturen och ha vardagsäventyr varje dag.

Doglas har varit en äventyrskompis i över tre år. Han har varit med och vandrat, tältat, klättrat, fridykt, kajakpaddlat, surfat och åkt helikopter, båt, bil, tåg och buss över hela landet. När vi springer ihop så springer han ibland precis bredvid, som att vi är en flock på jakt. Att ha med Doglas gör allting lite roligare. När han är med tar han med sig sin odelade glädje och kärlek. Jag skrattar säkert tio gånger mer under en dag när Doglas är med på grund av alla situationer vi hamnar i. Det är inte jobbigt att ha honom med. Jag har tränat honom i lugn, flexibilitet och följsamhet sedan han var valp och hoppas att han känner sig harmonisk i det. Det finns lika många ideér och tips kring att träna och uppfostra hundar som det finns hundägare. Det mesta grundar sig i att lära känna sin hund, hur de kommunicerar och visar vad de vill och behöver. De tränar nog oss människor lika mycket som vi tror att vi tränar dem. Doglas har lärt mig att en viss blick och kroppshållning sittandes i köket betyder att han vill ha mat. En annan blick på sängen ber om lov att hoppa upp. En tass på armen betyder ‘klappa mig’.

Avsaknaden av ljudet av tassar mot golv är hemskt. De dygn extramatte-mamma har Doglas och när jag behöver sova utan honom så sover jag dåligt. Framför allt om jag är på hotell. Nästan varje gång har jag vaknat av att jag sitter upp i sängen och letar efter Doglas. Det är mardrömmar om att han inte är med mig. En gång till och med ropade jag hans namn så att min kompis Cecilia vaknade och påminde mig om att vi var i Åre för att springa fjällmaraton. Jag brukar säga att Doglas är min hund men jag är lika mycket hans människa. Man kan nog aldrig äga en levande varelse, bara dela livet i vissa perioder och äventyr.