En dag för fjorton år sedan fick Maria Snare Johnson en idé som skulle föra henne till 6 000 följare på Instagram, bokkontrakt och föreläsningserbjudanden. Idén var att göra testbilden, den som visas i tv när inget annat program finns att sända, som korsstygnsbroderi. På en kudde.
– På den tiden höll jag på mycket med pärlplattor och hade ett program i datorn som pixlade ut bilder till pärlplatte-mönster. Jag tänkte att det borde funka med korsstygn också. Och det gjorde det, säger hon.
I dag ligger testbilden nedknölad i en gammal projektorlåda vid Marias soffa – hon har bestämt sig för att brodera en ny, likadan, eftersom den gamla är så ”fläckig och sunkig”.
– Den kommer nog bli bättre, jag har ju övat en del sen sist, säger hon och pillar lite på det nya broderiet som ligger halvfärdigt i samma låda.
På fjorton år har grafiskt broderi hunnit bli Marias nisch. Förra året gav hon ut boken som heter just Grafiskt broderi, och som berättar hur man gör: enkla, upprepande mönster, ullgarn på broderiväv. På Instakontot @hovleverantoren visar hon upp sina alster, och lägenheten i Majorna kryllar av dem. En kudde i soffan pryds av Göteborgsspårvagnarnas nummerskyltar. En annan, som ligger i yngsta barnets säng, av Skånetrafikens pilar. En tredje har solfjäderrutor, någon annan har ett tydligt sicksackmönster, ytterligare en har mönster av engelsk konfekt. Ju enklare, desto bättre.
– Jag får verkligen panik av broderier där man ska sy två stygn med ljusrosa, sedan byta till den gammalrosa och sedan cerise… Jag vill ju koppla bort hjärnan. Oftast tittar jag på tv samtidigt.
Maria har alltid hållit på med hantverk – framför allt smide, men också sömnad. Att det blev just broderi till slut beror på att det passade bra in i livet. Att som småbarnsmor och heltidsarbetande lärare lägga en massa tid på slöjdande är nämligen inte helt okomplicerat.
– Broderi är bra, det är tidseffektivt och kräver ingen plats. Jag utnyttjar all småtid: en kvart medan jag väntar på någon, en halvtimme på kvällen. Ett stort broderi kan ta 100 timmar, men för mig är det inte förknippat med någon stress. Det är bara härligt. Jag älskar verkligen att se mönstren växa fram.
Hon drar isär ett turkost sammetsdraperi i hallen och plockar ner ett gäng kuddar som inte riktigt får plats i lägenheten. Genom åren har det blivit en himla massa kuddar. Samtidigt, säger Maria, har människors förståelse för det lite udda intresset ökat enormt.
– Förr var man jättekonstig om man stannade hemma en helg för att klä om en soffa eller brodera spårvagnsnummer. Nu reagerar folk helt annorlunda: va, vadå, vad spännande, får jag komma och kolla hur du gör? Det tycker jag är skönt. Och kul!
Den som vill slöjda i Göteborg har härliga tider framför sig. Hantverksintresserade som vill ha lite vägledning kan välja och vraka mellan gratis täljcafé i Linnéstan, stick- och broderiträffar på kaféer och bibliotek och hundratals kurser i att sy, smida, virka, snickra och dreja som ges av aktörer som Folkuniversitetet, ABF och Västarvet. Förra året anordnades ett slöjdläger i Karlsborg för unga upp till 35 år, där några av höjdpunkterna var myllerbroderi, bronsgjutning och att bygga ett eget skåp. Lägret blev fullbokat och så eftertraktat att arrangörerna i år bestämt sig för att utöka till två läger där halmslöjd, papier maché och karvsnitt står i centrum. Magasinet Hemslöjd ökar sin upplaga varje år, i en tid när många magasin har det tufft, och den glossiga inredningstidningen ELLE Decoration hade i våras ett stort reportage om att slöjda för hemmet. Rykten säger att den 23-årige One Direction-sångaren Harry Styles kopplar av genom att sticka, precis som skådespelaren Russel Crowe. Slöjd är hett, det är ingen underdrift. Men vad är det med slöjd som lockar så mycket?
Slöjdseminariet på Nääs utanför Floda är en varmt gul, nationalromantisk träbyggnad som tjänat sitt syfte i 150 år. Den byggdes 1872 av slöjdentusiasterna August Abrahamsson och Otto Salomon för att bli slöjdlärarseminarium, och tog i över 90 år emot lärare från hela världen som skulle utbildas i träslöjd, lek och trädgårdslära. På 1960-talet lades utbildningsverksamheten ner, men Nääs har ändå fortsatt att vara Västsveriges slöjdcentrum.
En söndag i april åker vi längs den ännu lövlösa allén ut mot Nääs. Hemslöjdskonsulenten Tobias Havaas, som möter oss utanför seminariet i röd skinnpaj och punkrutiga brallor, jobbar bland annat med att sätta ihop kursprogrammet.
– De populäraste kurserna är nog de som fyller ett praktiskt syfte – bygga fönster, skärpa verktyg, göra en paddel. Sådana kurser är oftast fullbokade. Men vi vill gärna erbjuda lite mer estetiska kurser också. Ett av våra uppdrag är ju att visa upp vilka kunskaper som finns i regionen, säger han.
Tobias är en av åtta hemslöjdskonsulenter som jobbar för Västarvet, Sveriges största förvaltning för natur- och kulturarvsfrågor. Hemslöjdskonsulenternas jobb är att främja och sprida kunskaper om slöjd och hantverk. En del i det arbetet är att tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan i Lerum ge ett hundratal kurser i slöjd och byggnadsvård varje år. Majoriteten äger rum på Nääs.
– Generellt är det mycket mer aktivitet här nu än för 150 år sedan. Då var det främst aktivitet på sommarhalvåret. Nu hålls kurser året om, och på veckodagarna när det inte är kurs har Lerums kommun daglig verksamhet här. Dessutom har vi butik, bibliotek och resurscentrum för slöjd och byggnadsvård här, säger Tobias.
Han började jobba som hemslöjdskonsulent för åtta år sedan och tycker att allmänhetens intresse har ökat år för år.
– Det hänger väl ihop med hela gör det själv-trenden. Hipstertrenden med att göra eget öl eller mustaschvax spiller över; folk vill ha genuina, handgjorda saker. Det är säkert delvis en identitetsgrej, men också att folk är trötta på slit och släng.
Slöjdar du mycket själv?
– Inte så mycket som folk tror, men en del. Min dotter som är tre år sa något roligt häromdagen: ”farmor bara köper och köper. Men du, pappa, du bara lagar saker. Du kan till och med laga hål i kläder”. Det kändes lite skönt att höra, då har min inställning landat rätt.
Inne i slöjdseminariet luktar det nysågat trä, tjära och lite kaffe. Golven knarrar gott. På övervåningen ger textilhantverkaren Erika Ticona en kurs i hur man gör textila smycken med tekniker från Anderna. På nedervåningen, i ”Långa salen” står några gubbar och en ung tjej och bygger fönster.
– Jag renoverar min mormors gamla torp och vill gärna lära mig att göra fönster. Det här ska bli ett källarfönster, säger Hanna Nilsson.
Hon börjar slå i en plugg.
– Jag var lite nervös innan, men det hade jag inte behövt vara. Är man lite van vid annat hantverk, som att sy eller broderi, är det faktiskt inte så svårt att byta material, säger hon och fortsätter banka.
Nyligen rasade en debatt om huruvida slöjden verkligen var ett rimligt skolämne eller inte. I ena ringhörnan: de som tyckte att programmering är ett viktigare skolämne än slöjd. I täten för det gänget stod GT:s förra chefredaktör Frida Boisen, som i en krönika uppmanade Gustav Fridolin att slänga ut symaskinen ur skolan eftersom slöjd inte varit relevant sedan ”bondesamhället på 1800-talet”.
I andra hörnan: de som tyckte tvärtom. Att slöjd är viktigare än någonsin, eftersom slöjd handlar om att ta tillvara, lösa problem, skapa, laga och återbruka i stället för att tröttna, slänga och köpa nytt. Men slöjdandet har också en annan dimension.
Göran Lundborg är professor emeritus i handkirurgi vid Lunds universitet, och har skrivit boken Handen och hjärnan. I den berättar han om hur avgörande handen, och arbete med händerna, varit för vår arts utveckling.
– Våra förfäder för fyra miljoner år sedan hade mycket utvecklade händer, med tummar som kunde föras in över handflatan och greppa verktyg. Men deras hjärnor var dåligt utvecklade. Handen fanns före hjärnan och var en viktig faktor i utvecklingen av människans hjärna, berättar han.
I den mänskliga hjärnan ligger, förklarar Göran Lundborg så enkelt han kan, kroppsdelarna utbredda som en karta. Händerna tar upp enormt mycket plats i förhållande till sin fysiska storlek. De är också något så speciellt som finmotoriska instrument och sinnesorgan. De kan utföra de mest komplicerade sysslor, men också känna skillnad mellan raspiga, mjuka, våta och knottriga underlag. Och när handen lärt sig något, glöms det aldrig bort.
– Våra händer längtar efter att användas, göra saker, inte bara trycka ner tangenter på ett tangentbord. Det är därför folkuniversiteten erbjuder kurser i tennsmide, bokbinderi och broderi. Och det är därför målarböcker för vuxna blivit så populära, säger Göran Lundborg.
Många upplever det avslappnande att hålla på med slöjd och hantverk. Det beror, menar Göran Lundborg, på att hjärnan kan slappna av när händerna gör något de kan.
– Att göra något som händerna lärt sig är att använda något av hjärnans inlärda motoriska program. När man gör det kan man frikoppla mycket av hjärnans kapacitet.
Vad skulle vi vinna på att använda händerna mer, genom att till exempel slöjda?
– Att aktivera händerna är att aktivera hjärnan. Att vara kreativ och åstadkomma saker skapar välbefinnande och stimulerar fantasin. Och det självklara, att händerna får göra vad de är gjorda för.
Ute på Nääs badar slöjdsalen i eftermiddagssol. På ett bord i mitten ligger ulltussar från fårraserna rya, gute, klövsjö och en engelsk köttras. Grått, brunt, vitt. Rummet är tyst, sånär som på det taktfasta stampandet från två spinnrockar. Sex kvinnor och en ung kille tar omsorgsfullt hand om ullen. Den kammas, kardas eller tesas, för att sedan spinnas till garn på spinnrock eller slända. Lena Köster instruerar kursdeltagarna. Hon har spunnit ull sedan 1980-talet.
– Då var det ganska udda. Det har väl egentligen varit det fram tills ganska nyligen, säger hon.
Enligt henne är det just nu ”otroligt inne” att spinna sitt eget garn, och spinnrocksproducenterna kommer ideligen med produktnyheter. Det senaste är ergonomiska spinnrockar.
Kursdeltagaren Ingela Andersson har gått massor av slöjd- och byggnadsvårdskurser. Nu har hon nyligen skaffat elva får av rasen Klövsjö. Spinnrock är hon nybörjare på.
– Det är inte helt enkelt … Men det är som med allt annat, när man får in snitsen och det bara går av sig självt, då är det rena meditationen. Tankarna får gå.
Hon lindar garn runt knäna, förbereder för att spinna ihop två garn till ett tvåtrådigt.
– Det känns som det enda rätta, att ta tillvara ullen från mina får. Man kan göra garn och sticka av det, eller göra fällar. Jag blir nästan rörd när jag tänker på att någon för länge sedan kommit på alla de här teknikerna, utan att ha tillgång till allt vi vet i dag.
Garnet trilskas, blir lite för tjockt, och långa trådar sticker ut. Klövsjö är ingen enkel ras att spinna garn av.
Hur lång tid kan man ge ett nytt hantverk innan man tröttnar? Det tar väl ett tag innan man kommer in i det där meditationsläget?
– Absolut, och en del saker känner man med en gång att de är för jobbiga. Men när man väl kommer till det där läget när tankarna går fria är det så fantastiskt. För att inte tala om känslan att åstadkomma något, oavsett om det är att bygga något, odla, sy eller spinna. Då känner man bara: titta, vad jag gjort. Kan själv!
