Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Församlingspedagogen Mia Ås och prästen Gudmund Erling är ett par både på jobbet och på fritiden. De arbetar inom Svenska kyrkan i EU-huvudstaden Bryssel, men till sommaren återvänder de hem till Sverige igen.

Kyrkans par har alltid öppet hus

Även om allt fler lämnar kyrkan i Sverige, är Svenska kyrkan i Bryssel hur populär som helst.… – Här känns det som att träda in i sitt eget hem, tycker prästparet Mia Ås och Gudmund Erling.

Det råder lite av "Hem till gården-stämning" när man gör entré i Svenska kyrkans lokaler i Bryssel.
Överraskande möts man först inte av själva kyrkosalen, utan av en matsal.
–  Just det ger en go’ känsla. För vi vill att detta ska vara folks svenska hem i EU-huvudstaden, säger församlingspedagogen Maria Ås, 46 år och berättar att särskilt de mindre barnen "äger" det här stället. 
–  De kastar sig in hit och det älskar vi. 
Äkta maken, prästen Gudmund Erling, 47, nickar instämmande.
–  Känner man sig redo kan man gå en trappa upp till kyrksalen. Fast föredrar man att stanna nere i matsalen går det också bra, säger han och tittar lite på några av gästerna som avspisar en lunch vid borden.
Själv bjuds jag på svenska kanelbullar, ett exotiskt inslag i Belgien.

Eftersom prästparet också bor i hyreshuset händer det att folk ringer på när som helst, även när kyrkan i praktiken är stängd.
–  Kan jag få låna lite mjölk? Jag fick dåligt betyg på senaste provet. Har du sett min nya teckning? Det är några av samtalsämnena, säger Mia.
Såna här "små" ögonblick tycker både Mia och Gudmund är "stora".
–  Ja, livet blir väldigt vackert när man får ta del av liknande vardagsnära händelser, säger hon. 
Även om det inte tvunget blir samtal om tro under de privata mötena, är kanske just att bara finnas till för andra också ett religiöst budskap i sig. 
Men ska sanningen fram innebär prästjobbet i Belgien inte bara att predika.
–  Tjusningen med anställningen är en extremt stor variation. Här får jag utföra allt från att fixa en ljudanläggning till att hantera ett värmesystem, berättar Gudmund.

Även om svensk media ofta fylls av rubriker som "nya avhopp från Svenska kyrkan" så märks inte den trenden i den belgiska huvudstaden. 
I samband med attentaten 22 mars i fjol på Bryssels flygplats och i tunnelbanan, kände sig många skakade. De sökte sig då genast till kyrkan som öppnade "hemmet" för de som behövde stilla sin oro. 
–  Lotta Svanfeldt som lagar maten i vårt kök fick rycka in och göra en beundransvärd insats, förklarar Mia. 
–  Ja, för folk som mår dåligt bör äta! Det är väldigt viktigt, betonar Gudmund och tillägger att runt mat och fika vågar folk lättare slappna av.

Mia Ås och Gudmund Erling. Bild: Johan Tollgerdt
Mia Ås och Gudmund Erling. Bild: Johan Tollgerdt

Ett land formar givetvis barn på olika sätt. Skolorna i Belgien är exempelvis på många vis hårdare och striktare än i Sverige.
Som församlingspedagog ser Mia det som sin uppgift att få barnen att släppa loss när de kommer dit.
–  Ofta gör jag det genom lekar där jag gör bort mig. Ser barnen att jag vågar bjuda på mig själv, vågar säkert de göra detsamma, säger hon.
Kanske tror barnen att det handlar om lekar. Men det rör sig egentligen om övningar som kan hjälpa dem att vara sig själva.
–  Givetvis gäller det också att lyfta och inte dissa barnen.

Eftersom Mia och Gudmund både arbetar och lever ihop, är det lätt att vilja fråga om de verkligen står ut med varandra dygnet runt? 
De tittar på varandra tills Mia konstaterar att de varit gifta sedan 2002. 
–  Men, säger de sedan nästan i kör, visst behöver vi ta en cykeltur för att komma ifrån den vanliga slentrianen då och då. 
–  Hade vi inte delat hängivenheten åt det här unika arbetssättet hade vi säkert brottats med andra problem, säger Gudmund.
Mia som kommer från Mölndal och Gudmund från Göteborg, bodde i många år i Anneberg i Kungsbacka. 
För ett par år sedan flyttade paret med de två yngsta barnen till Singapore för arbete vid svenska kyrkan där. En äldre dotter bor i Kiruna.
–  Det är lustigt att distansen är kortare mellan Göteborg och Bryssel, än till Kiruna, trots att det ligger i Sverige! utbrister Gudmund och ler.

Till sommaren kommer paret och barnen att återvända till huset i Anneberg. Båda säger att de redan känner sig känslomässigt engagerade kring hemkomsten.
Inte minst med tanke på att Sverige förändrats under tiden de varit bosatta utomlands. Paret tänker bland annat på den stora vågen av flyktingar. 
Dessutom startar snart bygget av Västlänken som kommer att prägla Göteborgs centrum, inte minst med tanke på att många gamla vackra träd sannolikt måste huggas ned.
–  Det är alltid tråkigt att förstöra viktiga kulturminnen som träd. Känslan av att hålla om och krama ett träd är helt magiskt. Så stan kommer tyvärr att vippa lite, säger Mia sorgset.

När Gudmund säger att han längtar till den allsvenska premiären på Ullevi, så vrider Mia lite på sig med ett leende. Fotboll tycks inte vara hennes sak. 
–  Ja, men det är en gripande kontrast mellan vinter och vår, inte minst när publiken sjunger IFK:s "Snart skiner Poseidon" så det bara dånar på läktarna, säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.