Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Rama Ismail hade planerat att studera till apotekare i Syrien, men i stället blev det Göteborgs universitet. ”Nästan alla syrier bär på en sorg. Det kommer aldrig att gå att leva i Syrien på samma sätt som man levde förr ... Men jag trivs i Sverige. Jag tycker om svenska saker som midsommar och ert påskfirande”, säger hon. Bild: Anna Edlund
Rama Ismail hade planerat att studera till apotekare i Syrien, men i stället blev det Göteborgs universitet. ”Nästan alla syrier bär på en sorg. Det kommer aldrig att gå att leva i Syrien på samma sätt som man levde förr ... Men jag trivs i Sverige. Jag tycker om svenska saker som midsommar och ert påskfirande”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Kriget satte inte stopp för Ramas studiedrömmar

Som barn observerade hon sin morbror när han arbetade – och Rama Ismail drömde om att även hon bli apotekare. ­Kriget gjorde dock planerna på att studera i Syriens huvud­stad Damaskus omöjliga, men efter tre och ett halvt år i ­Sverige kom beskedet som fick Rama att gråta av lycka: hon hade blivit antagen till apotekarprogrammet vid Göteborgs universitet.

Hon sov när telefonen ringde hemma i Kristianstad, där Rama Ismail vid tillfället – sommaren 2018 – bodde. Hennes mamma svarade.

– Det var min vän, förklarar Rama. Hon sa till mamma ”antagningsbeskedet till universitetet finns på nätet nu, kom din dotter in?”.

Rama var yrvaken och förstod först inte varför hennes mamma var så upphetsad.

– Men när jag sedan öppnade datorn var det enda jag kunde tänka ”hoppas, hoppas att jag kommit in i Göteborg”. Det var mitt förstahandsval och när jag såg att jag fått det grät både jag och mamma.

Rama ler när hon utbrister:

– Det går inte att beskriva känslan! Att få möjlighet att fortsätta studera var det viktigaste i mitt liv. Jag hade kunnat ge upp allt annat för att nå hit.

Bodde i Saudiarabien

Rama föddes i Syrien för 23 år sedan. Länge levde dock familjen i Saudiarabien där pappan var kötthandlare. Men Rama konstaterar att framtiden för henne själv och de tre yngre bröderna inte såg ljus ut. Utan medborgarskap skulle de inte kunna studera vidare, så som det var då. Samtidigt hade Rama en plan: även om hon skulle behöva göra det ensam så skulle hon återvända till Syrien när det blev dags för universitetsstudier. Hon tänkte söka in till universitetet i Damaskus eller i Aleppo där släktingar fanns i närheten.

– Jag drömde om att bo hos morfar eller farfar. De sa alltid ”det här rummet kan du bo i sedan”. Jag hade planer... men så kom kriget och allt blev annorlunda.

Efter att Ramas faster och två kusiner dödats under oklara omständigheter följde en svår tid.

– Vi bestämde oss för att försöka ta oss bort, säger Rama dröjande.

Hon lutar sig tillbaka och berättar därefter att hon precis skulle fylla 18 år när hon kom till Sverige. Snabbt kände hon sig hemma i Skåne.

– Saudiarabien var aldrig vårt land, det kändes hela tiden främmande. Jag kände inte att jag hörde hemma där men vi kunde inte återvända till Syrien.

">
Rama Ismail. Bild: Anna Edlund
Rama Ismail. Bild: Anna Edlund

Efter ett ögonblicks tystnad lägger Rama till:

– Vi hade inget riktigt liv – och det viktigaste av allt för mig var att kunna fortsätta studera. Min dröm har alltid varit, ända sedan jag var barn, att bli apotekare som min morbror.

Volontärarbetade

Rama gör återigen en kort paus innan hon svarar på frågan ”vilket var ditt första intryck av Sverige?”.

– Det såg ut som ... så som man bara sett på tv. Jag hade aldrig sett så mycket gräs och träd. Och jag kände mig fri.

Åtta månader av sfi-studier senare kunde Rama börja komplettera sina gymnasiebetyg från Saudiarabien, för att så småningom ha möjlighet att söka till universitetet.

– Under tiden volontärarbetade jag även, berättar hon. Jag hjälpte nya flyktingar att fylla i blanketter. En sommar ordnade jag dockteater på biblioteket – och jag gick en filmkurs.

Med ett leende fortsätter Rama:

– Jag tycker om att göra saker. Och volontärarbetet gjorde att min svenska blev bättre. Men nu ... är det mycket svårt. Jag kämpar mycket. Jag är inte nöjd med min svenska – den är inte perfekt.

Skrev om drömmarna på Facebook

Vi sitter på en bänk i Trädgårdsföreningen. Det är Ramas första besök i parken och hon påpekar hur vackert det är. Sedan snart två år tillbaka bor Rama ensam i Göteborg, långt från sin familj, men hon trivs i den nuvarande hemstaden.

– De första tre månaderna var svåra. Jag grät mycket men jag kände ändå direkt ”här vill jag bo”.

Tidigare i år delade Rama med sig av sina apotekardrömmar i Facebookgruppen Jag är 2015 – en grupp där flyktingar som kommit till Sverige berättar om sina liv och om hur det har gått i det nya landet.

– Många som skrev hade upplevt fler svårigheter än vad jag gjort – men jag tyckte ändå att jag också kunde dela med mig. När jag sedan fick se alla jättefina kommentarer kändes det bra.

Rama funderar lite innan hon lägger till:

– Man behöver uppmuntran ibland. Man kan känna sig ledsen och uppgiven ... speciellt när man är lite ensam. Men kommentarerna gjorde mig starkare.

Ramas förhoppning är att även hennes familj en dag ska flytta till Göteborg. Hennes mamma har utbildat sig till undersköterska och pappa jobbar i köttbutik. Den bror som är närmast Rama i ålder har sökt till läkarprogrammet vid Göteborgs universitet.

– Det var lite svårt i början att komma in i samhället, konstaterar Rama. Jag är blyg men också social. Jag kunde inte smälta in så lätt. Det är fortfarande svårt – men det kommer att bli bra. Jag gör mitt bästa för att nå min dröm.

Rama Ismail

Ålder: 23 år.

Familj: Mamma, pappa, tre bröder.

Bor: Kviberg.

Gör: Studerar till apotekare.

Intressen: Promenera, laga mat, shoppa.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.