Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Personligt pris på koldioxid

En personlig kvotbok för koldioxid och avgifter för dem som orsakar för stora utsläpp. Det systemet diskuteras nu i den brittiska regeringen.
Personliga konton för koldioxid är en idé som den brittiske miljöministern David Miliband har nappat på. Han har sagt att modellen kan bli verklighet inom fem år, att den är lätt att förstå och belönar sparsamhet.

Så här är det tänkt. Invånarnas gemensamma utsläpp bestäms till en viss mängd. Varje medborgare, från miljonär till uteliggare, får samma summa koldioxidpoäng att spendera under året.

Varje gång man tankar bilen, köper en flygbiljett eller betalar sin el dras ett slags kundkort för koldioxid, och potten minskar. För att underlätta smarta val ska hus, bilar, mat, apparater och annat klimatmärkas.

När storförbrukarna har gjort slut på sin kvot kan de köpa fler poäng från en gemensam koldioxidbank. De som lever energisnålt kan sälja överblivna poäng. Det ska alltså löna sig även för den privata ekonomin att byta till elbil, ta tåget, äta mindre kött eller installera solfångare.

Förespråkarna tycker att personliga klimatkonton är ett mer rättvist system än skatt på koldioxid. Det skulle uppmuntra till en mer effektiv användning av den ändliga energin och till att få människor att göra mer medvetna val. En annan fördel är att förändringen inte behöver bli så drastisk.

Den totala kvoten skulle sänkas år från år, men bara med någon procent åt gången, för att målet skulle nås - en minskning av utsläppen med två tredjedelar fram till år 2050. De brittiska hushållen, som idag beräknas svara för nästan hälften av de totala utsläppen, skulle då successivt hinna anpassa sig till nya levnadsvillkor.

Ett annat, mer radikalt förslag på samma linje kom redan i början av 90-talet. Då lanserade den brittiska organisationen the Global Commons Institute en räddningsplan för planeten kallad Contraction and Convergence - minskning och utjämning.

Tanken liknar förslaget om personliga koldioxidkonton, dock översatt till världsnivå. Först enas alla jordens länder om hur mycket vi kan släppa ut, och under hur lång tid. Det är minskningen.

Sedan delas den totala utsläppsmängden med antalet människor och varje individ får en lika stor utsläppskvot, en kvot som kan säljas och köpas mellan länder. Denna process är utjämningen, Convergence.

Den totala utsläppsmängden minskas kontinuerligt och efter kanske femtio år har vi uppnått ett hållbart samhälle. Förbränningen av fossila bränslen, och därmed utsläppen av koldioxid, ligger på en nivå som atmosfären klarar.

Naturligtvis finns det en mängd invändningar: Förslagen leder till bedrägerier och byråkrati. Det är orealistiskt att alla länder frivilligt skulle följa med på tåget. Hela den västerländska ekonomin kommer att kapsejsa. Det begränsar individernas frihet på ett oacceptabelt sätt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.