I min familj konsumeras en hel del pålägg. Varje vecka köps ett rejält paket med smörgåsskinka och en stor bit ost. Däremot försöker vi att inte köpa så mycket av cognacsmedwursten och salamin eftersom det känns lite onyttigt att lägga kött utdrygat med fett på smörgåsen.
Mina förväntningar på en skinka som ser ut som en riktig skinka med fettrand är helt annorlunda än mina förväntningar på en korv, som alltid varit ett hopkok av diverse saker. I Lena Ekstrands granskning här intill finns en skinka som innehåller bara 75 procents kött. Samtidigt finns det smörgåskorv i butikerna som innehåller mer kött än så.
Varför kallas den ena för skinka? De använder ju till och med en korvstoppare för att göra den. Det är inte vi konsumenter som önskat att skinkan görs på detta sätt, utan industrins produktutvecklare som vill hitta billigare tillverkningsmetoder.
Självklart är det bra att man tar tillvara många delar av grisen i tillverkningen - det gäller även vissa småslamsor.
Men jag vill som konsument veta vad jag köper. Vill jag ha en dyr skinka som skurits ur ett helt stycke kött så vill jag kunna välja det. Vill jag ha en billigare skinka som skapats av köttslamsor och vatten så vill jag att det ska stå till exempel tumlad skinka gjord av små bitar på paketet.
Att namnskyddet för skinka försvann blev förödande för kvalitet. Utvecklingen hade kunnat ta en annan vändning om skinkindustrin varit öppen om tillverkningsmetoden. Konsumenter som har kunskap kan välja vilken typ av livsmedel de vill köpa och inte vill köpa, istället för att handla i god tro.
Det är vilseledande att sälja en produkt under namnet smörgåsskinka som bara till tre fjärdedelar är kött och inte utskuren i ett stycke från grisens bakdel. Nu måste branschen och Livsmedelsverket agera för en tydlig märkning.
I veckan publicerar vi serien Deklarerat Innehåll. Häng med - det finns mer än skinka som är omtumlande.
