Konsten blev Jolantas väg till ett annat liv

Färgtuber och spackelspadar ligger prydligt uppradade på golvet i ateljén. Längs väggarna står flera av tavlorna uppställda. Målningar med dramatiska landskap i mörka toner, blandade med grova ömsom tunna penseldrag i gnistrande färger. Hon har svårt att beskriva sin konst i ord och menar att det kanske är just därför hon valt att bli konstnär.

– Det är mycket lättare för mig att tala genom det jag målar. All den erfarenhet vi har i livet som formar oss och gör att vi utvecklas är väldigt viktig för mig. Bilderna jag skapar kommer från djupet av hjärtat. Jag lägger ner mycket av detta i mina arbeten, förklarar Jolanta.

Hon menar att yrkesvalet inte var alldeles självklart.

– Med min bakgrund, så trodde jag aldrig jag skulle bli en konstnär. Hur skulle jag kunna överleva med det yrket, hur skulle jag få pengar? Vi hade det väldigt fattigt. Det fanns ingen möjlighet för mina föräldrar att hjälpa mig.

Vid 19 års ålder tog hon jobb på en fabrik i Polen. Ett tungt arbete där hon satt långa dagar i fuktig hetta och med bullrande maskiner, för en lön på motsvarande 800 kronor i månaden. Efter ett tag fick hon nog, flyttade till England och jobbade som aupair och städerska. Hon sparade ihop pengar och återvände sedan till Polen. Till slut kom hon in på konstskola och gick där i fyra år. Hon har blandade känslor från den tiden.

– Det låter hemskt, men jag ville bara att skoltiden skulle ta slut. Jag trivdes inte med att ha någon bakom mig som hela tiden talade om vad jag skulle måla. Det var så konservativt hela tiden. Det var svårt, men samtidigt viktigt för mig att gå igenom utbildningen.

2012 var hon i Malmö på en festival där hon sålde sina tavlor på gatan. En gallerist från Borås blev intresserad av hennes konst och erbjöd samtidigt en utställningslokal i hemstaden. Jolanta tog chansen och flyttade dit. I Borås fick hon hyra en studio och mötte dessutom sin blivande man som hon flyttade ihop med. Hon menar att det ofta har varit så i hennes liv – tillfällen dyker upp som hon tar tag i.

– Det är lite så jag fungerar. Om det har dykt upp något som jag tycker känns bra, så har jag gått på magkänslan. Jag analyserar inte om det är bra eller inte, utan jag flyter med och ser vart det för mig.

Hon ser Sverige som sitt hem numera. Det nya hemlandet tillät henne vara den person hon ville vara, menar hon.

– När jag kom till Sverige förändrades mitt liv helt och hållet. Jag själv förändrades, min inkomst, mitt sätt att leva och inte minst min konst blev annorlunda. Jag fick möjlighet att göra något som jag älskar och har drömt om. Så jag har Sverige att tacka för allt det där.

Under september hade hon utställning på Galleri Bergman i Karlstad. Mellan 6-8 oktober ställer hon ut på Konstliv Sjuhärad och senare samma månad pratar hon om sin konst på Kvinnofrukost i Borås.

Måleriet är en process där bilder växer fram efter hand som hon målar.

– Jag är ofta inne i en atmosfär och tänker kanske på ett landskap, ett minne eller en doft av något. Även om det bara är ett landskap, så är det väldigt mycket som jag tar från mitt liv.

– Jag fokuserar inte på att det var exakt så här det såg ut, utan mer på något som går direkt in i den som betraktar målningen, att den som tittar ska fånga in just den här atmosfären. Kan jag åstadkomma det så är det fantastiskt.

Det är mycket mörka, dova färger i tavlorna.

– En del tror att det är en depression jag målar. Men jag har aldrig varit deprimerad. Kanske mer melankolisk. Jag tror att jag är ganska stabil som person och som vet vad som är viktigt i livet. I alla fall inser jag värdet av det.

– Det är en kort resa vi har och vi bör vara tacksamma och uppskatta livet och de goda människorna vi har omkring oss.

Jan Larsson

livsstil@gp.se