Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Konsten att ha lite is i magen

Prästen Tomas Sjödin, övar sig i den svåra konsten att vänta. ” Korta tidsrymder av väntan kan vara av stort värde. Till exempel i ett samtal. Om man håller sina hästar kan samtalet ta en annan riktning. Den man pratar har något mer att säga, något som kommer ur tystnaden”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen sa min son att han i alla fall är lik mig i ett avseende: ”Vi är usla på att vänta, både du och jag”. Och tyvärr har han rätt. Denna egenskap är naturligtvis inte klädsam för en människa som skriver böcker om vila och stillhet och annat i det häradet. Och vi delar denna brist på is i magen med många av de människor som omger oss. Jag trodde att det betydligt lugnare tempo som vi hittade under pandemin skulle hjälpa oss med detta men många av oss växlade bevisligen upp snabbare än vi kunde tänka oss och egentligen ville.

Jag övar mig i den svåra konsten att vänta men trots att jag inser värdet av de pauser som uppstår mellan saker man gör och ibland mitt i dem, går det så där. Jag syftar på vardagligheter som när man ber någon om något och inte får omedelbart respons, när datorn tycks fundera någon minut för länge eller när framförvarande fordon kommer i väg lite för långsamt vid ett trafikljus, man får rött i onödan och blir stående. Små gläntor av tid som utslaget över en dag inte spelar någon som helst roll. Ändå hinner man varva upp lite inombords och ögonblicken går förlorade.

Vänder man på det hela så vet vi alla att korta tidsrymder av väntan kan vara av stort värde. Till exempel i ett samtal. Man frågar en person något och får ett svar. Efter svaret levererar man direkt en följdfråga, men ibland är det klokt att ha lite is i magen och istället göra halt precis där. Vänta med frågan. Den första tanke man får är sällan den bästa. Om man håller sina hästar kan samtalet ta en annan riktning. Den man pratar har något mer att säga, något som kommer ur tystnaden. Väldigt ofta är det där lilla tillägget det viktigaste som sägs. Som att det behövde uppstå lite rymd för att det skulle få en chans komma fram, och en gnutta mod att stryka den reflexartade följdfrågan och i stället vänta in det som finns i den andre. Jag tycker om uttrycket ”vänta in” Det säger om något om riktningen i väntan. Inte att vår ”viktiga” tid går åt, utan att det outtalade som finns i luften mellan oss får möjligheten att träda fram.

Djupast sett handlar agerandet i väntan om hur man ser på livet. Om det är upp till oss att jaga ifatt allt det som gör tillvaron meningsfull eller om det är att ta emot det som livet ger. Kort sagt: om livet går eller kommer? Lika sant som att man lägger dagar, timmar och minuter bakom sig är att man stiger in i nya. Hur många vet vi inte. Att ta emot dem utan att bestämma vad de skall innehålla är en konst som tar ett liv att lära.

Så är det också med det största vi har i våra liv, Kärleken. Den som alltid borde stavas med stor bokstav. Något av det finaste man kan ge den man älskar är att vänta på henne. Ge henne rätten att dröja på steget, att inte respondera på direkten, att få dra sig undan ibland och slippa redovisa sina tankar. Kärleken är ingen ping-pongmatch. Den är frihet, lyssnande och inte minst väntan.