Det var en lättnad att äntligen få vända blad i kalendern och påbörja december, den månad då det vänder. Och kanhända var det koltrastarna som tog Sverige levande genom november 2019? För årets upplaga av november var inte någon rolig historia.
SMHI beskriver den på sin hemsida med orden: ”Solen lyste med sin frånvaro under en stor del av november 2019, himlen dominerades av moln, det var disigt och dimmigt på många håll och antalet soltimmar var betydligt under det normala”. Jag ser i deras statistik att månaden bjöd på 17 soltimmar, mot normalt ungefär 50. Inte undra på att man kände sig lite moloken och vissen när det närmade sig första advent.
Det var mot den bakgrunden nyheten om koltrastarnas stödsång var så välkommen. För när vi som mest behövde en påminnelse om att det kommer ljusare tider, fick uppenbarligen landets koltrastar lust att sjunga. Främst i Stockholm, men även på en del andra orter.
I radion hörde jag en inringande ung mamma i Stockholm berätta om den novembermorgon när hon gick ut på balkongen för att kolla om det regnade och om barnen behövde galonbyxor till förskolan, men liksom fastnade i något så ovanligt som koltrastsång i mörkret. Eller som hon själv beskrev det ”vårsång mitt i mörkaste november”, för koltrasten sjunger normalt sett inte vid den här tiden på året. Enligt Artportalen, en webbplats för observationer av Sveriges växter, djur och svampar, har det aldrig rapporterats så många sjungande koltrastar som i år.
Jag samlar på den här sortens observationer. Av dem bygger jag en bank med allt som kan hjälpa oss att inte misströsta när det tycks vara mer mörker än ljus runt oss.
”Jag sjunger om det jag vill tro”, skrev den franska karmelitnunnan Thérèse av Lisieux och uttryckte med det något på djupet hoppfullt. Sången – i direkt och överförd mening – kan förvisso vara ett sätt att överleva eller uthärda, men den kan också få bli ett sätt att gestalta en framtid som ännu inte är.
Therese själv skrev sina dikter ur ett djupt personligt mörker, men i en påfallande ljus ton. Hon förklarade den ljusa tonen med de där orden: ”Jag sjunger om det jag vill tro”. Det låter i mina öron som ett slags själens koltrastsång, som mest behövd innan det ljusnar och en del av vår gemensamma kallelse som människor: att vägra sjunga med i dystergökarnas kör och ta ton för hoppet och framtiden.
Och så underbart det var när de slutligen kom, de där höga klara dagarna i början av december. Solen kom tillbaka och det frös på vattenpölarna längs vår skogsväg. Och jag håller det inte för osannolikt att det var koltrastarna som sjöng fram dessa dagar redan i novembermörkret. Poängen är att de gjorde det medan det ännu bara var grått och dystert. Och det är så den ser ut, skillnaden mellan realism och hopp.
