Kerstin styrs av känslor – på gott och ont

Flerfaldigt prisbelönta operasångaren Kerstin Avemo är internationellt känd för sin sopranröst och hon har sjungit på stora operahus i Europa. Nu är hon aktuell som Leilah i Angela Carters klassiker Tristessa, som hade urpremiär i början av månaden. Vi samtalade före premiären.

Hur mår dina premiärnerver?

– Hittills ganska bra, men i morgon ska vi repetera på den stora scenen och då kommer nervositeten att stiga exponentiellt. Jag kommer att fantisera om att jag blir förkyld, inte kan hålla koncentrationen, tappar rösten eller något annat som kan få fruktansvärda konsekvenser, säger hon i logen på Kungliga Operan.

Specialiteten som hon har vigt sitt liv åt sedan debuten på anrika Drottningholmsteatern för två decennier sedan är koloratursopran – vilket hon lite förenklat beskriver som akrobatiska konster med rösten i toner som är några snäpp högre än sopran. Perfekt för att uttrycka starka känslor. Från glädje och kärlek till djupaste dödsångest.

– Alla har sådana starka känslor inom sig. Alla är rädda för att vara ensamma eller vara ensamma inför döden – det är universellt. Därför behöver vi konsten! Att uttrycka dessa känslor med rösten går djupare in än med ord.

Bra på att ta kritik

Det är lätt att förledas i tron att tre timmar på scen då man ger allt kan suga musten ur en. Icke, framhåller Kerstin Avemo.

– Det är det som är obetalbart med mitt jobb! Efter tre timmars djupandning och koncentration mår jag helt fantastiskt och känner mig väldigt närvarande.

För att bli en lika framgångsrik sopran som hon behövs inte bara en gnutta tur, dugliga stämband och oändlig hängivenhet för att ständigt förbättras. Man måste vara bra på att ta kritik.

– Dagarna i ända hör jag bara vad som är fel i det jag gör. Ändå förmår jag vända det till att bli något kreativt utan att bli nedbruten.

Träningen går ut på att sjunga ett par timmar om dagen. Resten av tiden går åt att lära sig kopiösa mängder text utantill.

– Jag är inte så disciplinerad som jag skulle vilja; jag är väldigt impulsiv och har ett berg med saker som ligger på flygeln och måste göras. Jag är väldigt beroende av lusten. Jag göder min lust så att mitt jobb ska kännas meningsfullt och kul – och för att långsiktigt orka jobba så mycket som det behövs.

Är impulsiv

Två gåvor måste hon “tygla” för att göra ett bra jobb som operasångare: intresset för teatern – vilket är större än för skönsång! – och förmågan att ge sig hän. Den tredje gåvan: närheten till känslor, kan hon bejaka fullt ut.

– Närheten till känslor är helt avgörande för mig. Den ger mig medvetenhet om hur jag fysiskt reagerar i olika känslolägen.

Emellertid kan denna förmåga som gör henne så fenomenal på scen stundom ställa till det privat.

– Jag är väldigt styrd av mina känslor. Om jag måste gråta kan jag inte låta bli. Jag kan inte kontrollera mina känslor, i alla fall inte i mitt privatliv, på gott och ont. Det kan vara jobbigt för omgivningen att jag är så utlevande och det är inte så roligt för mina barn när jag får utbrott. Men de går över rätt fort.

Blev nedbruten

Drömmen om att bli musiker accentuerade under uppväxten i Stockholm tillsammans med mamma, som var läkare, pappa, psykiater, och tre yngre bröder. Hon började med piano, men var inte tillräckligt bra. En kväll följde hon med en kompis förälder till operan och upplevde Madame Butterfly. Då visste hon vad hon skulle ägna sig åt resten av livet.

– Det var så många känslor – jag blev såld direkt!

Sedan dess har Kerstin Avemo varit med om både lustfyllda höjdpunkter, exempelvis som Violetta i La Traviata på Folkoperan, och förfärliga upplevelser. Det senare när hon inte kom överens med en regissör i La Monnaie i Bryssel, ett operahus som i övrigt känns lite som en hemmascen efter åtta säsonger där.

– Jag blev helt nedbruten och var inte mig själv på flera månader. Jag var deprimerad och ville inte göra någonting alls.

Lek på hög nivå

Vändpunkten kom då hon våren 2013 sjöng en bejublad Despina i Mozarts Così fan tutte i en uppsättning av mästerregissören Michael Haneke på Teatro Real i Madrid.

– Det var så roligt, som att leka på hög nivå. Det skingrade de mörka känslorna.

Bästa sättet att varva ned är att laga mat. Antingen ett puttrande långkok eller en hel fisk i ugn, som barnen själva har fiskat.

Som människa som lever i nuet ägnar hon lite tid åt att smida framtidsplaner, men “orderböckerna” för de kommande två åren är närmast fulltecknade.

– Jag vet inte vad jag gör om tio år, jag kan ju vara död. Jag tar ett projekt i taget och hoppas bli bättre på det jag gör, säger Kerstin Avemo.