Kerstin blev pionjär i en mansdominerad varvsvärld

Som 17-åring lämnade Kerstin 1963 sitt Jämtland och flyttade till Göteborg. Hon bosatte sig på Hisingen och tog en del ströjobb, bland annat nattvak på sjukhuset Lillhagen och kassörska i en järn- och bosättningsaffär, innan hon en dag såg en annons i GP. Varvet Eriksberg sökte kvinnliga kranförare.

– Det var den 12 oktober 1969. Jag ringde och hörde mig för. Fick besked om att komma dit för intervju. Togs emot av en man som berättade att jobbet var tänkt som extra på helger och nätter främst vid toppar på varvet.

Kerstin hade fyllt 24 och hade en son hemma på två år. Så det skulle passa henne utmärkt. Svärmor ställde upp som barnvakt på nätterna.

Svärmor ställde upp

Själv visste Kerstin inte så värst mycket om själva arbetet mer än att det krävdes körkort för bil för att klara av jobbet, och det hade hon.

– När vi kom ut till kranarna fick jag en fråga om jag var höjdrädd. Jag tittade upp mot en av kranarnas topp och svarade nej. Det kändes bara spännande. Dagen därpå kunde jag börja, minns hon.

– Jag hade en lärotid på sex veckor då jag satt i kranhytten tillsammans med en annan kranförare som instruerade mig. Jag övade på flera olika kranar. Första testet var att klättra upp i kranen och bara sitta där och titta på. Det var fullständigt fantastiskt. Människorna nere på marken såg ut som små myror. Jag befann mig som högst runt 30 meter upp och kände en frihet jag aldrig gjort förut.

Kerstin blev blixtförälskad i sitt arbete. Att sitta så högt upp med den fantastiska utsikten över Göteborgs hamn och kommunicera med ”gubbarna” nere på marken och vara del i arbetet. Hon blev en av så småningom ett tiotal kvinnliga kranförare på Eriksberg.

Av fackklubben fick hon instruktioner och säkerhetsföreskrifter, men det var förstås mycket sunt förnuft som gällde. Kerstin kunde neka ett lyft om hon ansåg det vara för farligt.

Ekonomiskt var det här arbetet betydligt mer lönsamt än de tidigare jobben. En veckas jobb på Eriksberg motsvarade exempelvis en månadslön med nattvak på Lillhagen.

Traditionellt ett manligt yrke

Att vara kranförare på de olika varven betraktades till en början som ett manligt yrke.

Men Kerstin och hennes kvinnliga kollegor, som blev fler med tiden, kände sig aldrig undanskuffade och några #metoo-liknande händelser inträffade aldrig.

– Snarare tror jag att kvinnorna gjorde att tonen blev lite mjukare och vänligare.

Det gällde hela tiden att vara noggrann. Och det gjorde att Kerstin inte var inblandad i några olyckor vid lyften.

Men vid ett tillfälle hamnade hon ändå i en situation som kunde slutat riktigt illa. Vid ett sent skift skulle hon klättra ned för att ta rast med de andra som väntade på marken. Det var vinter och is på lejdaren.

– Jag tappade taget och föll, nästan sju meter. Som tur var landade jag på dockvallen och inte nere i dockan vars botten var ytterligare nästan femton meter längre ned. Där stod arbetskompisarna och väntade, Jag kände mig mörbultad och lite yr. Först då såg jag att kläderna var blodiga. Det kom från huvudet som fått ett stort sår.

Det blev taxi till Sahlgrenska där läkare sydde ihop såret.

– De rakade förstås mig på huvudet – och jag som precis var nypermanentad!

Lärde sig läxan

Dagen därpå var Kerstin tillbaka i jobbet, men nu tog hon det försiktigare och efter den händelsen klättrade hon alltid baklänges nedför.

Det dröjde inte länge förrän Kerstin fick en fast anställning. Varven gick så att säga på högvarv men tempot mellan de olika kranlyften kunde variera. Ibland var det kö och det hände också att det var lugnare.

– Under dötiden hade jag liksom många av de andra tjejerna med mig handarbete. Vi stickade och broderade till våra barn. Och så lyssnade vi på radion och drömde om att resa bort med någon av båtarna som gick ut och in i hamnen.

I början av 70-talet började förändringarna vid varven i Göteborg.

1973 flyttade reparationsverksamheten från Eriksberg till Götaverken. När dockan som Kerstin arbetade på bogserades dit följde hon med och fick arbete där i stället.

Kerstin berättar att trivseln uppe i kranhytten var beroende av väderförhållandena. Hytten var av glas och plåt och hade ingen egen isolering. Det hjälpte inte mycket med värmeelement och rätt klädsel. Både knän, händer och vrister stelnade till vid kyla och drag.

Å andra sidan kunde sommarmånaderna ge en känsla av att man satt i ett växthus. Det skapade problem vid upp- och nedstigning.

Början till slutet

När uppsägningarna började i slutet av 80-talet var det också början till slutet på den stolta varvsepoken i Göteborg.

1992 blev Kerstin Rundström uppsagd i samband med nedläggningen och då började hon en utbildning till truckförare. Hon gick också en kurs i fastighetsskötsel, men längtade hela tiden tillbaka till Göteborg och hamnen.

Efter nystarten med Götaverken Cityvarvet 1993 ryckte Kerstin in och jobbade olika helger.

Året därpå fick hon åter en fast anställning. Hon stannade fram till sin pensionering 2010 och var sedan inne och jobbade så sent som 2013. 2015 lades varvet ned i Göteborg och flyttades till Nederländerna.

I dag är varvsindustrin borta och nästan inget finns kvar från den tiden. Det står några kranar kvar längs kajen som monument från en svunnen tid. Kerstin Rundström har emellertid inte helt klippt av alla band med Göteborgs varv. Hon är styrelsemedlem i Varvshistoriska Föreningen i Göteborg. De vårdar ömt minnen från en tid som glatt så många. Det är väl värt ett besök att titta in på deras museum.

Jan Österström