Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Att dreja muggar och skålar fungerar både som meditation och som en glädjande sysselsättning. ”Jag har funnit strategier för att orka
Att dreja muggar och skålar fungerar både som meditation och som en glädjande sysselsättning. ”Jag har funnit strategier för att orka", säger Carina Dahlén. Bild: Anna Edlund

Keramiken gav Carina kraft efter sjukdomen

Hjärnhinneinflammationen förändrade livet. Till en början hade hon svårt för att acceptera den nya vardagen. Men keramikintresset blev Carina Dahléns räddning och i dag gör hennes drejade alster succé.

Hon förstod inte vad som var galet, plötsligt kände hon sig bara så otroligt trött i kroppen.

– Min man var bortrest, förklarar Carina Dahlén. Jag och vår ena dotter var här hemma och skulle se på fotboll, men jag blev tvungen att gå och lägga mig.

På ett par timmar fick hon hög feber – och de febernedsättande tabletterna hjälpte inte alls.

När Carina ringde sjukvårdsupplysningen fick hon rådet att åka till akuten.

– Men skulle jag verkligen ringa ambulans för en infektion? Jag tänkte att det måste vara influensa.

Carina Dahlén

Ålder: 54 år.

Familj: Maken Niclas, samt två vuxna döttrar.

Bor: Utby.

Gör: Driver keramikverkstad.

Intressen: Inredning och design, paddla kajak, yoga.

Åtta år har gått sedan den natten. Innan dess jobbade Carina på förskola och levde – som hon själv uttrycker det – ett socialt liv i full fart. Men det Carina trodde var influensa skulle visa sig vara något helt annat.

– När jag låg där i sängen och funderade på att ringa ambulans hörde jag plötsligt att barnens kusin kom hem – hon brukade ofta låna vår bil och sova över. Först tänkte jag ”hon får köra mig till vårdcentralen i morgon bitti”. Men slutligen kände jag ”nä, jag måste nog åka till sjukhuset nu”.

Vi sitter på Carinas uteplats på baksidan av huset i Utby och hon berättar att man på akuten konstaterade att hon drabbats av bakteriell hjärnhinneinflammation.

– Efter det är det mesta ett töcken. Men jag minns att en läkare vid ett tillfälle sa ”nu skjuter vi hejvilt från höften och provar en annan antibiotika” – de fick inte bukt med bakterien. Jag hade fått morfin och tyckte att det han sa lät så roligt.

Carina ler lite snett.

– Jag låg sedan inlagd i elva dagar, fortsätter hon. Men jag förstod inte då hur annorlunda livet skulle bli när jag kom hem.

Carina fick ett läkarintyg att skicka till Försäkringskassan där det stod ”uttalad hjärntrötthet”.

– Jag och min man skojade till och med om det – jag hade väl alltid varit lite snurrig. Vi trodde att jag skulle bli frisk på ett par veckor.

Orken var inte som tidigare

Men det blev inte så. Carina märkte snabbt att orken inte var som tidigare. När hon skulle gå 400 meter till en kompis för att fika blev hon tvungen att sätta sig ned efter vägen, för att sedan vända hem igen.

– Jag åkte till Ikea för att försöka träna hjärnan, säger Carina med ett skratt. Det var ju bara så fel.

Att efter en tid tvingas acceptera att hon inte skulle kunna återgå till jobbet på förskolan kändes tungt, men att i en arbetsträningsgrupp möta andra som befann sig i samma sits blev betydelsefullt.

– Det hjälpte mig otroligt mycket att träffa andra med samma problematik. Vi kunde dela erfarenheter och utbyta idéer. Många av de jag lärde känna där är nära vänner i dag.

Efter en kort paus konstaterar Carina:

– Man får ta det lugnt och planera. Jag brukar likna min hjärna vid en smart mobil. Ju fler appar man använder desto snabbare försvinner batteriet. Nu har jag landat i det – men i nästan åtta år var det som om jag gick och väntade på att bli den person jag var innan. Acceptans är det allra svåraste.

Hennes man köpte en brännugn

Något annat som betytt mycket är Carinas keramikintresse.

– Jag har alltid hållit på med keramik, gått kurser och haft det som hobby, förklarar hon. När min man insåg att jag var så pass dålig att jag inte ens kunde delta i en keramikkurs köpte han en liten ugn till mig.

Carina ler en aning när hon berättar att hon för drygt fyra år sedan tog beslutet att försöka starta eget företag. I den kombinerade keramikverkstaden och garagebutiken säljer hon i dag bland annat fat, skålar, äggkoppar – och så klart de speciella hjärtmuggarna som blivit Carinas signum.

– Det rullar på, säger hon. Det började med att kompisar köpte muggar och skålar, sedan kompisars kompisar. Nu har det spridit sig och det kommer folk jag inte alls känner, som sett mina saker på Instagram eller Facebook.

Carina förklarar vidare att det mesta hon gör är specialbeställningar, som ”jag vill ha en stor rosa mugg på 17 centimeter”.

– Att sitta och dreja blir en form av meditation. Det ger ett lugn, samtidigt som det är roligt. Keramiken har verkligen betytt så mycket för mig. Jag är evigt tacksam att jag har fått den här möjligheten – och det är tack vare vännerna som började köpa mina saker.

Hon funderar lite innan hon lägger till:

– Nu har jag funnit ett lugn i att jag är där jag är. Tidigare kände jag mig så frustrerad. Man vill så mycket, fast det inte går. I dag känner jag mig glad över att jag fått en andra chans och kan syssla med det jag älskar så mycket.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.