Kenny har lagt spriten och de hemska minnena bakom sig

Kenny minns inte exakt när det var som hans liv tog en drastisk vändning. Han var i tidiga tonåren och hade så länge han kunde minnas haft svårt för att sitta still.

– Jag hade myror i brallorna. Nu heter det adhd, men det visste man inget om då. Jag fick epilepsimedicin för att bli lugn, men det hjälpte inte. Socialen var inkopplad och jag fick komma till ett barnhem några veckor över en sommar. Där blev jag kvar i tre år.

Tappade tron på vuxenvärlden

Med det började ett helvete som satte så djupa spår i Kenny att han helt tappade tron på vuxenvärlden och senare i livet höll på att gå under av spriten.

– Stryk, våldtäkter och nedvärderande. Det var som en godisbutik för pedofiler och sadister. En smäll på käften kunde jag ta men att de intalade mig att mina föräldrar inte vill ha mig kan jag aldrig förlåta. Det sitter så djupt.

Kenny växte upp i ett arbetarhem på Hisingen med hårt arbetande föräldrar och två syskon.

– Ingen skugga över mamma och pappa. De var underbara, snälla och fina människor och kämpade för sin familj. Särskilt mamma, hon var spindeln i nätet. Men jag trodde att de inte ville ha mig och det påverkade min relation till dem. Jag vågade inte berätta för dem om övergreppen på barnhemmet. Där kunde man få stryk för vad som helst och när som helst. På nätterna kunde personalen krypa ner i våra sängar.

Vi träffas en tidig förmiddag i centrala Göteborg. Kenny arbetar halvtid som servicearbetare på Spårvägen och är van vid tidiga morgnar. Över en kopp kaffe berättar Kenny sin stormiga och smärtsamma livshistoria. Kenny är i det närmsta självgående som intervjuperson. Han pratar snabbt och engagerat. Emellanåt stockar sig rösten och tårarna trillar. Kenny var 17 år när han fick komma hem igen. Det blev inte bra. Kenny var märkt av åren på barnhemmet och han tar ett djupt andetag innan han berättar.

– Jag hade lärt mig att våld löser allt. Jag var farlig och blev lätt förbannad. Jag bråkade och drack och slog ner bögar ihop med kompisar, det var min hämnd.

Mer och mer alkohol

Kenny blev allt mer destruktiv. Drickandet eskalerade och han tappade ofta kontrollen. Han började arbeta på Spårvägen redan i slutet av 70-talet och har alltid skött sitt arbete. Spriten tog han till när han kom hem.

Vid 40 var han trött på livet. Han var gift, hade barn och arbete men han mådde inte bra och kämpade dagligen mot alkoholen och sin mentala ohälsa. Han jobbade treskift och drack så fort han gick av ett pass. Till slut fick hans exfru nog.

– Hon sa åt mig att ta itu med drickandet och med mig själv, annars skulle hon kasta ut mig.

Genom arbetet på Göteborgs spårvägar, där han haft ett fint stöd från ledning och kollegor, fick han kontakt med öppenvårdskliniken Valet och påbörjade deras behandlingsprogram. Det var tufft och omtumlande att ta itu med sig själv. Han berättar att han efter flera år i samtal med en psykolog förstod hur hans hjärna fungerar och beskriver den som ett föremål med många dörrar där vissa är låsta och nyckeln bortkastad. I de rummen fanns barnhemmet, alkoholen och aggressionerna.

Ett återfall har han tagit.

– Jag trodde att jag skulle kunna dricka som andra. Du vet, ta en öl på balkongen i solen, men det går inte. När jag söp som värst kunde jag inte stå på benen utan låg i sängen och drack ur flaskan med sugrör. Det är antingen eller med den här sjukdomen, det finns inget mellanläge.

Skadestånd och upprättelse

Kenny livsberättelse är hisnande men han är inte ensam. För några år sedan bildades föreningen Stulen barndom som arbetade för synliggörande, upprättelse och för en ursäkt från staten till de barnhemsbarn som for illa i statens vård. Kenny var ordförande i Göteborgsföreningen. Han hade sett en dokumentär där några människor berättade om sina uppväxter på barnhem. Det blev ett uppvaknande. Innan hade han bara berättat för sin exfru. Kenny var engagerad i föreningen och var med och samlade in andra barnhemsbarns berättelser som senare överlämnades vid en ceremoni i Stockholm där Drottning Silvia närvarade. Hennes engagemang i frågan tog han och många andra som ett erkännande och en ursäkt. Många fick skadestånd och upprättelse.

Att vara bitter ligger inte för honom. Men han kan inte förlåta allt.

– Jag kan leva med misshandel och övergreppen, men jag kan inte förlåta att de intalade mig att mamma och pappa inte ville ha mig. Jag har en massa ärr på kroppen efter slagsmål och allt man har varit med om men just det där är ett sår som aldrig läker. Det sitter djupt i själen, säger Kenny och får tårar i ögonen.

– Här sitter jag en gammal gubbe och gråter.

Han skrattar till och torkar tårarna.

Hur är livet i dag då?

– Livet har rättat till sig. Jag mår väldigt bra i dag. Jag har haft några jobbiga år bakom mig men nu är det bra. Jag har ett jobb som jag trivs med och en flickvän som jag bygger en framtid med. Och mitt barnbarn Leona och min hund Sky.

Barnbarnet betyder allt

Han har barnbarnets namn tatuerat på undersidan av handleden med ett hjärta runtom.

Vad betyder barnbarnet?

– Ja, herregud. Vad ska jag svara på det? Det går inte att beskriva med ord. Hon betyder allt. Jag bygger upp en relation med min son och hans familj nu. Vi kom ifrån varandra men har hittat tillbaka till varandra igen. Det är tufft, säger han och håller upp en darrande hand.

– Du ser hur jag skakar bara jag pratar om det. Det är jätteviktigt för mig att ha en bra kontakt med dem. Jag känner så starkt för dem. Jag vill vara en bra farfar och ta mitt ansvar.

Apropå flickvännen. Kenny ler stort när kärleken kommer på tal.

– Det är ju fantastiskt att hitta kärleken i min ålder.