– Här måste man vara prestigelös. Människorna som kommer hit har varit med om mycket och de ser igenom dig om du inte är dig själv. Att hjärtat är med är det som är viktigt och inte att upprätthålla en fasad utåt, konstaterar hon.
Katinka Randin har just avslutat ett samtal med några besökare i Johanneskyrkan.
Nu sitter vi på hennes kontor, som hon delar med en kollega.
Katinka är inte av det ordningsamma slaget, förklarar hon och pekar på pappershögarna på skrivbordet. Från en ikon på väggen blickar Jesus ut över rummet.
Katinka arbetade tidigare i Vallda Släp församling i Kungsbacka. För några år sedan begravde hon en vän i Johanneskyrkan och blev då tillfrågad om hon ville hoppa in som vikarie – och nu är hon anställd.
Johanneskyrkan är en del av Stadsmissionen och liknar ingen annan kyrka. Här har Anonyma alkoholister och Anonyma narkomaner möten och i kaféet samlas människor som på olika sätt gått törnbeströdda vägar genom livet. Allt sker i kyrksalen och alla är välkomna.
– Man ska känna sig lika välkommen här som på en lyxrestaurang. Vi är ingen myndighet och ställer inga krav mer än att man ska uppföra sig väl gentemot andra. Vi erbjuder gemenskap och kärlek. Allt annat kvittar. Dessutom är kyrkan ett heligt rum och det vet alla som kommer hit.
Står på de svagas sida
Att stå på de svagas sida är en hörnsten i livet som kristen, menar hon.
– Ett viktigt budskap i kristendomen är att se och hjälpa människan. Jesus är tydlig med det. Det är aldrig de fattiga som är problemet utan problemet är att vi som har inte delar med oss. Det står ingenstans i Bibeln sköt dig själv och strunta i andra. Det är tydligt hur vi ska leva och inte vara egoistiska.
Vägen till prästämbete är lång och krokig.
Hon var 30 år när hon hörsammade sin inre röst och satte sig på skolbänken. Åtta år senare prästvigdes hon.
Politiskt intresserade föräldrar
Tron har varit en följeslagare men i barndomshemmet i Malmö fanns det ett tydligt avståndstagande från Gud och kyrkan.
– Mina föräldrar var medvetna och politiskt intresserade. Jag växte upp med att det var viktigt att vara en bra medmänniska. Mina föräldrar menade att kyrkan stod på maktens och de besuttnas sida när arbetarrörelsen växte fram och tog därför avstånd från kyrkan. Själv var jag troende som barn men drabbades av Teodicéproblemet – hur kan Gud existera när det finns så mycket ondska i världen? Då fanns det ingen Gud för mig och jag tyckte att alla som trodde var hycklare.
Hennes familjebakgrund är en historia i sig. Katinkas farfar, som var jude, kom från ett samhälle i nuvarande Ukraina och gifte sig med en svensk judisk kvinna. Katinka tror att det var ett arrangerat äktenskap. Det var 1913 och äktenskapet resulterade i fem barn. Men farfadern levde ett dubbelliv.
– Vid sidan av äktenskapet så hade han ett förhållande med min farmor som han träffade på eftermiddagarna. Hon var aktiv i frälsningsarmén och de fick tre barn tillsammans, men de placerades i fosterhem allihop. Farfars bakgrund och kriget var närvarande under uppväxten. Det var 60-tal men det kändes som att kriget hade tagit slut för ett halvår sedan
Dottern dog av en överdos
I jobbet möter hon många människor som har haft det svårt på olika sätt. Katinka vet själv vad det innebär. Hennes dotter missbrukade i många år och dog av en överdos 2011 bara 25 år gammal.
– Hon mådde dåligt länge och var djupt nere i ett missbruk när hon dog. Vi hade en komplicerad relation. Det är svårt att beskriva. Hon hade problem med sig själv, men hon var en fantastisk människa. Ärlig och kärleksfull även när hon missbrukade.
Som förälder har hon känt stor skuld, säger hon.
Hur har du hanterat sorgen?
– Jag vet att min dotter älskade mig och jag älskade henne. Det har varit en tröst. Men jag har ju varit helt nedbruten av sorg och nästan inte kunnat andas. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten med den känslan. Men jag är privilegierad. Jag har känt mig omsluten och buren av Gud genom alla de människor som jag har haft omkring mig och som har tagit hand om mig i sorgen. Jag har känt så mycket kärlek och det är jag väldigt tacksam för.
Hon berättar att hon valde mellan att lägga sig ner eller fortsätta leva efter dotterns död. Hon valde att leva. Något viktigt som hon lärde sig vara att våga be om hjälp. Och om sorgen säger hon att den är lättare att förhålla sig till än den ständiga oron hon kände för sin dotter. Oron är förgörande, säger hon.
Det knackar på dörren. Någon som har varit avstängd från lokalerna har kommit för att ställa saker och ting till rätta och vill prata av sig en stund.
Mirakel varje dag
Tillbaka på tjänsterummet under ikonen konstaterar Katinka att i Johanneskyrkan sker det under varje dag.
– Någon kommer hit och vågar be om hjälp. Någon annan kommer hit och är nykter ännu en dag. Det är verkligen Guds under. Och det sker här varje dag. Johanneskyrkan är en mirakelfabrik. Det är fantastiskt att få vara här och möta människor och dela livserfarenheter med varandra. Det är det tron handlar om – om tron på gemenskap och att vårda den.
Katinka Randin
Ålder: 58 år.
Gör: Kaplan i Johanneskyrkan i Göteborg.
Bor: Majorna i Göteborg.
Familj: En dotter i himlen, en son med familj på Svalbard, sambo och hund.
Intressen: Odla, vara ute i naturen, sticka läsa, dansa och vara i stugan i Sjöbergen där hon har höns.