Karineh flydde krigets fasor i Aleppo

– Innan kriget var allt som vanligt. Jag gick i skolan, var med kompisar, höll på med musik och gick andra året på gymnasiet, berättar Karineh Julmekian där vi sitter i höstsolen utanför Nösnäsgymnasiet.
Hennes långa svarta hår far runt i vinden och kring ansiktet som ler mest hela tiden, bara emellanåt bryts det av allvaret. Som när hon berättar om hur det var i Aleppo för drygt tre år sedan.
– Det var jättedåligt, kriget kom närmare, smygande och så började de bomba. 

Och Karinehs obekymrade ljusa tonårsliv bytte inriktning. Plötsligt upptogs tankarna inte längre av musik, skolarbete, kompisar, utan hur det skulle bli, oron och kriget som kom att prägla vardagen. 
– Det var otäckt, när man vaknade på morgonen visste man inte om man skulle överleva den dagen eller inte. Så en dag sa pappa att vi inte kunde var kvar. 

Även när hon berättar om den skrämmande tiden märks det att allt det där jobbiga kapslats in och puttats in i ett avlägset minneshörn. 
– Jag längtar inte dit, tror inte jag nånsin vill åka tillbaks, det är bara dåliga minnen, säger hon bestämt. 

Sent på året 2013 tog sig familjen via Turkiet och vidare med bil genom hela Europa. 
– Det var krångligt att ta sig ifrån Turkiet, överallt fick man betala, överallt var människor beväpnade, minns Karineh, som förutom det inte har några minnesbilder av den långa bilfärden.
– Jag hade ingen aning om vart vi var, låg mest i baksätet och var rädd, ville bara ifrån Syrien, bort. 

De kom fram till ett Sverige i decembermörker och regn, men nådde samtidigt lugn och fred. I Stenungsund flyttade familjen in hos släktingar och bodde där tills de skaffat sig en egen lägenhet. De fick uppehållstillstånd efter bara tre månader och kunde starta om i sitt nya hemland. 
– Det kändes tryggt och skönt, säger Karineh som efter språkintroduktionskursen började på naturvetenskapliga programmet.
– Ämnena är desamma som det jag läste i Syrien, enda skillnaden är språket. Engelskan behärskade hon redan från åren på privatskola som bedrev stor del av utbildningen på engelska. 
– När jag kom hit pratade jag bara engelska, det gick ju fint, alla förstod ju. Men så bestämde jag mig för att sluta annars skulle jag aldrig lära mig svenska, säger hon med ett skratt.
– Jag älskar språk och svenska är mitt roligaste ämne. Språket är nyckeln till förståelse, allt blir lättare då, säger hon entusiastiskt. 

Genom hela samtalet slås jag av den direktverkande positiva energin som omger Karineh. Hon spelar tvärflöjt i kulturskolans blåsensemble, tränar och fick snabbt vänner i sin klass som till största delen består av svenska ungdomar. 
– Alla är trevliga i min klass. Först trodde jag det skulle bli jättesvårt att få kompisar, men de började prata och tog in oss i gemenskapen. 

Karineh och hennes familj är kristna och hon har engagerat sig i Kristinedalskyrkan i Stenungsund, har sommarjobbat där och är med i kyrkokören. 
– Den påminner om kyrkan i Aleppo, fast den var mycket större och med mer människor. 
Pappan som i Syrien arbetade som guldsmed är nu vaktmästare i samma kyrka och mamman som var sjuksköterska och assisterande apotekare i Syrien pluggar vidare för att återuppta sina yrken. Lillebror går på mellanstadiet och livet rullar på för familjen som tvingades byta tillvaro, vardag och sammanhang när kriget satte villkoren och inte gav dem någon valmöjlighet annat än att lämna sitt hemland. 

Stenungsund är något vitt skilt från Aleppo. Det mesta är annorlunda, vädret, tempot och pulsen.
– Här är fint med all natur och jag gillar att det är så lugnt, ler Karineh, även om hon kan sakna de livliga kvällarna i Aleppo och bruset av pågående stadsliv. 
– Vi bodde mitt i centrum, och det var alltid folk ute. Eftersom det är för varmt att jobba på dan arbetar många sen och affärerna är öppna till midnatt.

Kvar i Aleppo finns både kompisar och släktingar. De dagliga rapporterna från krigszonen vittnar om strider utan slut och en stad utan utväg. En skugga far över Karinehs ansikte.
– Mormor och morfar är fast där, de är för gamla att resa och nu är det svårt att komma ut ifrån Syrien, så de är kvar i Aleppo, men jag saknar dem mycket. 

Hon har vänt blad, lagt Syrien bakom sig och när inga drömmar om att återvända. 
– Där finns ingen framtid. Jag vill inte bli påmind om allt det jag var rädd för där.  
Hon har flyttat sitt fokus till Sverige, känner sig rotad och tillägger att tiden är märklig, som hon varit här i Sverige mycket länge. 
– Syrien är mitt gamla hemma, men Sverige är mitt nya hemma.