Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Karin Olstorpe är en av blott 14 kvinnor av de totalt 344 heltidsanställda brandmännen i Göteborg.
Karin Olstorpe är en av blott 14 kvinnor av de totalt 344 heltidsanställda brandmännen i Göteborg. "Det är bra med kvinnliga brandmän för de kan bidra med andra perspektiv och vi behöver kvinnliga förebilder", konstaterar hon. Bild: Kjell Flodin

Karin är ständigt redo att rycka ut för att rädda liv

När som helst kan larmet gå. På 90 sekunder ska Karin vara redo att hoppa in i brandbilen innan den rullar ut från Gårda brandstation. Hon är ensam tjej i sitt team och älskar sitt jobb.

Teamet består av en styrkeledare och fyra brandmän. Alla i styrkan ska kunna utföra alla uppgifter och turas om att köra. Att Karin Olstorpe blev brandman är mest en slump. Hon var helt inriktad på lärarbanan och en karriär som basketspelare när ännu en korsbandsskada fick henne att sadla om. Som basketspelare på elitnivå visste hon exakt vad som väntade och orkade inte utsätta sig för det igen. Så trots stor talang hamnade bollen på hyllan för gott. Under sjukskrivningstiden hemma i Norrköping råkade hon en dag se en brandbil genom fönstret. Styrkan höll på med en övning och med i laget fanns en kvinna.

– Då väcktes tanken hos mig och jag kunde referera till mig själv. Jag kände att detta kunde vara något för mig. Och den rätta bakgrunden hade jag ju redan så jag googlade och sökte utbildningen i Revinge utanför Lund och kom in. Jag kunde delta i allt utom löpning den första terminen, säger Karin som kände sig hemma direkt.

Sedan 2011 är Karin med i Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten, KIRtj. Föreningen jobbar bland mycket annat för att få fler kvinnor i högre befattningar inom räddningstjänsten. Bild: Kjell Flodin
Sedan 2011 är Karin med i Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten, KIRtj. Föreningen jobbar bland mycket annat för att få fler kvinnor i högre befattningar inom räddningstjänsten. Bild: Kjell Flodin

Att Karins pappa ställde sig tveksam till hennes nya yrkesval sporrade henne bara ytterligare. Både Karins farfar och far hade erfarenhet av yrket, men de hade nog aldrig tänkt att även kvinnor kunde lämpa sig för uppgiften.

Kvinnliga förebilder behövs

Än i dag är antalet kvinnor få, men det blir trots allt fler och fler för varje år. Informationskvällar riktade till tjejer har varit ett steg i rätt riktning. Hon stortrivs på jobbet, men vill gärna se fler kvinnliga arbetskamrater. Sedan 2011 är hon med i Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten, KIRtj. Föreningen vill ha lika villkor för alla oavsett kön. Och även arbeta för att få fler kvinnor i högre befattningar. Endast runt tre procent av räddningstjänstens befäl är kvinnor.

– Det är bra med kvinnliga brandmän för de kan bidra med andra perspektiv och vi behöver kvinnliga förebilder. Och som tjej behöver man inte vara en muskelknutte för att duga. Men en stark fysik är förstås viktig för det blir en del tunga lyft.

Karin framför en gammal Volvo-brandbil från svunna tider. Bild: Kjell Flodin
Karin framför en gammal Volvo-brandbil från svunna tider. Bild: Kjell Flodin

Alla brandmän måste träna varje dag för att hålla sig i topptrim. På Gårda brandstation finns ett välutrustat gym och en bassäng med ett djup på fem meter. Det mesta av konditionsträningen kan ske på arbetstid och ofta tränar man tillsammans.

– Jag har alltid trivts med att träna och jag gillar att utmana mig själv. Det tuffaste jag gjort var när jag besteg Kilimanjaro i norra Tanzania tillsammans med min sambo och en guide. Det tog tre dagar upp och två dagar ner men det jobbigaste var att jag blev höjdsjuk, berättar hon.

Envishet och vilja

Att klara att ta sig ända upp när kroppen är kraftigt försvagad av höjdsjuka är en prestation. Det var enbart envishet och vilja som drev henne att fortsätta. Kilimanjaro är Afrikas högsta berg, 5 895 meter över havet. Under klättringen passerade hon flera klimatzoner vilket krävde många klädombyten. Hon började i shorts och slutade i thermokläder.

– Det var nästan så att Daniel fick putta på i slutet. Så matt var jag, säger Karin som är stolt över att hon klarade det – trots alla kräkningar och svår huvudvärk.

Efter ett sex månader långt vikariat fick Karin en fast tjänst på RSG, Räddningstjänsten Storgöteborg. Bild: Kjell Flodin
Efter ett sex månader långt vikariat fick Karin en fast tjänst på RSG, Räddningstjänsten Storgöteborg. Bild: Kjell Flodin

Karin bodde och arbetade under fem månader i Malawi i Östafrika. Där jobbade hon som volontär på en skola för hemlösa barn samtidigt som hennes sambo jobbade för en hjälporganisation. Under vistelsen i Malawi sände hon en tacksamhetens tanke till sin duktiga engelsklärare. Med gedigna kunskaper i bagaget klarade hon sig utmärkt eftersom Malawi har engelska som andraspråk.

Tillbaka hemma i Sverige fortsatte hon sin tjänstgöring på Gårda. Då hade hon erfarenhet av hur det är att arbeta i ett av världens fattigaste länder. Och hur det kan kännas att vara annorlunda.

– Man blir ödmjuk och tacksam över att kunna hjälpa till. Och det är ju precis vad jag vill göra här hemma också. Det är därför jag tycker så mycket om mitt yrke. En annan trivselfaktor är att vi jobbar i grupp. Det gillar jag verkligen.

Arbetar i skift

Karin kom direkt till RSG, Räddningstjänsten Storgöteborg, från utbildningen i Revinge. Då var hon ensam tjej på stationen, men fann sig direkt till rätta. Och efter sex månaders vikariat fick hon fast tjänst. I dag jobbar tre kvinnor på stationen och fler lär det bli i framtiden. De flesta brandmän jobbar skift och Karin själv går just nu dagskift och kvällsskift. Antingen 7-16 eller 16-22.

– Sedan vår lilla dotter föddes passar de skiften jättebra för då arbetar jag på vardagarna men är ledig under helgerna. Det uppskattar man som småbarnsförälder.

Karin har alltid varit något av en problemlösare vilket kommer väl till pass i jobbet. Alla brandmän drar nytta av sina specialintressen och hjälper till att vidareutbilda varandra. Ett system där de själva är instruktörer vilket har fallit väl ut.

– Det fungerar bra. Själv är jag instruktör i HLR, hjärt- och lungräddning. Och eftersom jag sysslat med klättring i många år har jag även höga höjder och hur man tar sig ner med rep som mina specialområden.

Väl förberedd och tränad

Karin är medveten om att det finns risker i hennes yrke men hon är aldrig rädd.

– Nej, jag är faktiskt inte det. I och med att vi är så väl förberedda och tränade känner jag mig trygg i vad jag gör. Vi tar inga onödiga risker. Hade någon bjudit upp mig för att dansa tango hade jag däremot blivit räddare eftersom jag inte vet om jag kan. Allt handlar om att vara förberedd och rustad för det man ska göra och vi sköter själva om all vår utrustning.

Vad är bäst med att vara brandman?

– Att jag får hjälpa människor och känna att jag gör en insats. Och att jobbet är så varierande för vi gör många olika saker. Vi jobbar mycket förebyggande och besöker skolor och arbetsplatser. Alla femteklassare får besök av oss. Samtidigt är det så spännande för man vet ju aldrig vad som händer under passet. Det är det som gör mitt yrke speciellt och jag tycker att fler borde söka. Gärna kvinnor förstås, ler hon.

Karin Olstorpe

Ålder: 31 år.

Bor: I Floda.

Yrke: Brandman, av de 344 heltidsanställda brandmännen i Göteborg är hon en av 14 kvinnor.

Familj: Sambon Daniel, dottern Majken två år.

Intressen: Familjen, friluftsliv, musik och att baka. Vice ordförande i KIRtj, Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten. Föreningen finns på Facebook och Instagram

Kuriosa: Karin hade lindrig klaustrofobi innan hon blev brandman. Hon övervann sin rädsla genom KBT, kognitiv beteendeterapi, och när hon påbörjade sin utbildning var hon botad.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.