Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Ibland kan jag tycka att vårt fokus på att förverkliga oss själva gör att vi tappar både intresse och förmåga att se oss omkring precis där vi står", skriver vardagskrönikören Karim Zendegani. Bild: Lars Johansson, Anders Hofgren

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Karim Zendegani: Viktigt att hitta det stora i de små tingen

Karim Zendegani har en 88-årig kvinna som sin förebild. "Jag blir glad och fascinerad när jag ser förhoppningarna till det bättre i hennes resonemang, och kanske är det hoppet som gör henne till den hon är", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland behöver man inte ta långa vägar för att hitta inspiration och fyllas med energi. Ibland räcker det att öppna ögonen, vrida runt på huvudet och se och uppskatta det man har runt omkring sig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För min del hände det häromdagen då jag tänkte på en vän till familjen. ”Tant Ann”, den 88-åriga kruttanten som alltid har funnits i närheten och ställt upp i alla lägen.

Jag har alltid beundrat Ann för hennes inställning till sina medmänniskor. Hon har ibland överraskat mig med sin uppdaterade syn på det nya Sverige. Berättat historier om det gamla Sverige och om hennes uppväxt, om att växa upp i ett land där det inte var självklart att kunna skaffa sig högre utbildning som kvinna. Om hårt arbete i landsbygden och sitt första jobb som 14-åring på en bondgård.

Att sitta och lyssna på Ann är förknippat med många aha-upplevelser. Hon tillhör den delen av befolkningen som inte tycker att det var bättre förr. Att många saker har blivit bättre med tiden, men mycket mer kvarstår att göra.

Jag blir glad och fascinerad när jag ser förhoppningarna till det bättre i hennes resonemang, och kanske är det hoppet som gör henne till den hon är.

Hon är dubbelt så gammal som jag och ibland känns det som att hon är dubbelt så aktiv som jag. Alltid nya projekt på gång i trädgården. Dagliga promenader varje morgon, besök hos äldre ensamma personer, trägårdsskötsel och hjälpa vänner med olika sysslor. Jag fascineras av att se hur hon hittar det stora i de små tingen.

Det är kanske det som är hemligheten. Att vara nyfiken på det som sker i vår absoluta närhet, att ha koll på om Hättemossan har växt på stenarna i trädgården och när vänners barn och barnbarn fyller år eller tar studenten. Att det meningsfulla finns i det lilla.

Ibland kan jag tycka att vårt fokus på att förverkliga oss själva gör att vi tappar både intresse och förmåga att se oss omkring precis där vi står. När konsumtionen och den materiella inramningen formar vår identitet och skapar jaget som tar allt utrymme från de små detaljerna. Det som kan ge lite mening till livet.

Ann tillhör en generation som jag kallar för den hållbara generationen. En generation som sparade innan man slog till och köpte något. Att leva hållbart på den tiden var inget nytt sätt att leva, inget modeord som nu, det var en självklarhet. Folk från en tid då man lagade och lappade i stället för att hejdlöst konsumera nya saker.

Det är en ynnest att kunna prata med och lära av den äldre generationen. Jag vill verkligen inte påstå att det var bättre förr, men ju mer jag känner efter desto mer vill jag bli som ”Tant Ann” när jag blir stor.