Karim Zendegani, tisdagskrönikör.
Karim Zendegani, tisdagskrönikör.

Karim Zendegani: "Tre saker som gör mig nervös"

ANNONS
|

Att avbryta rutiner gör att tiden går saktare. Jag vet inte om det har med åldern att göra, men numera tycker jag att tiden går så fort. Man blinkar och så har veckan gått, månaden flugit i väg och året passerat. Det finns liksom ingen hejd på tiden och jag börjar inse att ju mer rutinmässigt mitt liv ter sig desto fortare byter jag almanackan i köket!


    Bild: Erik Johansson
Bild: Erik Johansson

Men förra veckan bröt jag ekorrhjulet! Jag hade förmånen att spendera en vecka med min familj och vänner i Sälen. Jag skulle lära mig åka skidor, vara i naturen och njuta av friluftslivet. Tre saker som är helt främmande för mig. Tre saker som gör mig nervös och drar undan mattan under mina fötter. Att börja lära sig åka utför som vuxen, särskilt i min ålder (43 år), är roligt, men mest för dem som tittar på. Skräcken att sätta fötterna i tortyrredskapen i form av pjäxor och sedan fästa fötterna på skidor för att glida helt okontrollerat på snön var först en mardröm som gick i uppfyllelse. ”Nu ramlar jag”, skrek jag! ”Luta dig framåt” skrek min skidlärare! Budskapet går inte ihop för mig, man lutar sig inte framåt när man ska ramla har jag lärt mig, men det gör man tydligen i fjällvärlden.

ANNONS

Det här var inte första gången jag satte min fot utanför min comfort zone. Förra sommaren var jag ute på fjällvandring, en hel vecka. Det är någonting i naturen som skrämmer mig. Jag funderar på om det beror på att i landet som jag kommer ifrån så kan naturen ibland vara farlig med jordbävningar, giftiga ormar, skorpioner och allt annat elände. Den känslan har jag burit med mig när jag exempelvis vandrade i Storulvån, livrädd för att stöta på en björn eller en varg. Vågar jag erkänna att när jag åkte skidor ned för den gröna backen såg jag framför mig att det sprang fram en arg björn från skogen…

Jag kommer ihåg min första svampplockningstur i skogen utanför Trollhättan. Panikattacken under min första naturexpedition med svärmor och tant Ann kommer jag aldrig glömma. Att sitta på en sten i den tysta skogen, ta fram en ostmacka och dricka en kopp kaffe och ”ta in skogen” var en av de värsta stunderna i mitt liv. Vad lurade i skogen? Kunde jag bli attackerad av en älg? Det var ett stort steg för mig som har Slottsskogen som den närmaste naturupplevelsen jag har utsatt mig för. Att ha asfalten nära till hands och höra spårvagnens gnissel från Linnéplatsen är lika med trygghet.

ANNONS

Tillbaka till det här med tiden. Det bästa av allt är att skidveckan i Sälen gick långsamt, mitt enda fokus var att klara av nästa sväng på skidor i backen (och nervöst snegla mot skogen om utifall …), allt annat vardagsgöra blev oviktigt! Dessutom utsatte jag mig för något jag inte behärskade och varje gång detta sker oavsett resultat så tror jag att man utvecklas som människa och lär sig se saker från ett annat perspektiv.

Förresten, Gott Nytt År, alla ni som firar våren och Norouz!

ANNONS