Tänk hur mycket missförstånd, osämja och dränerad energi som man skulle kunna spara om vi kunde ge varandra rätt feedback. Tänk så många människor på våra arbetsplatser som gått in i väggen för att kollegor eller chefer inte har vågat vara ärliga med vad medarbetarna kan utveckla och förbättra. Istället väntar man ut att personen i frågan ska begå ännu fler misstag för att sedan, med ”rent samvete” kunna stänga ut hen i kylan.
På vissa arbetsplatser finns det så många olösta konflikter och så kallade ”elefanter i rummet” att mötesrummen kan likna Elefanthuset på Borås djurpark, men ändå är det få som vill ta upp den här känsliga frågan. Vad kan det bero på? Kan det bero på att vi i Sverige är sjukt konflikträdda? Enligt en äldre undersökning från 2010 skulle knappt hälften av svenskarna våga uttrycka sin åsikt på jobbet. Men samtidigt, enligt en färsk opinionsundersökning från YouGov, så är konflikträdsla en chefsegenskap som varannan yrkesverksam svensk stör sig på.
För mig blir det här en gåta i dubbel bemärkelse. Vi vill alltså inte att våra chefer ska vara konflikträdda och samtidigt är vi själva konflikträdda och vill undvika att ställa till med ”oreda” på jobbet. Men jag lovar, trots den goda viljan att på inga villkor vilja göra andra sura och arga så är det exakt det vi gör. Jag har hört många gånger när folk säger: ”Varför har ingen sagt det till mig?” Eller: ”Det här kom som en blixt från klar himmel.” Varför är vi så tysta? Varför knyta näven i fickan? Varför låta chefen eller kollegan göra bort sig så kapitalt att det inte finns någon återvändo?
Jag tror att det finns en vedertagen föreställning på många arbetsplatser om att de som gör bort sig själva vet vad de håller på med, alltså att de medvetet djävlas med andra. Eller så finns det en allmän uppfattning om att någon ”annan” får ta första steget och påpeka det för kollegan eller chefen, men den här ”någon annan” ska absolut inte vara jag. Än så länge, så vitt jag vet, har vi inte kommit på hur vi ska läsa varandras tankar, så om man inte säger vad man tänker och känner kan du vara helt säker på att dina tankar och känslor förblir dina och ingen kommer att lägga märke till dem.
Men vad är vi rädda för? Vi har ju en av världens mest trygga arbetsmiljöer i Sverige och det är sällan jag hör att folk blir sparkade från sina jobb för att de har varit transparenta med sina åsikter. Det finns starka fackföreningar som kan och ska försvara sina medlemmars intressen. Vad är det som hindrar oss från att klä våra tankar i ord och slå in det som en snygg gåva till våra kollegor eller chefer? För feedback är och ska betraktas som en gåva, både av den som ger och den som tar. Intentionen på feedback ska självklart vara att hjälpa varandra att förbättra sig. Observera här betoningen på hjälpa och förbättra.
Jag tror att vi vinner på att knäcka koden för hur vi ska ta och ge feedback. En enkel grundregel kring feedback är att fokusera på det din kollega eller kompis gör och inte hur hen är som person. Grundregel två för en feedback-tagare är att det alltid är bättre när negativ feedback på något som du har gjort eller sagt kommer direkt till dig än till folk runtomkring dig. Då har du chansen att rätta till det du gjorde fel. Men är du dålig på att ta emot feedback och felkopplar det ”du gjort” till den ”du är” är risken stor att informationen hamnar hos andra än hos dig och då har du sällan möjlighet att reparera det och konsekvenserna kan bli förödande. Det är då skitsnacket om dig sprider sig!
Summan av kardemumman: Du dör inte av att folk kommer fram till dig och kritiserar det du har gjort. Se det som en gåva och försöka förbättra det.
LÄS MER:Karim Zendegani: Låga förväntningar kan ge förödande konsekvenser
LÄS MER:Karim Zendegani: "Att känna sig försummad är en farlig känsla"
