Jag vill tacka Johan, Stefan, Anna-Klara och Björn och många till. Vänner som hjälpte mig knäcka koder. Under varje fikapaus eller lunch tillsammans kunde de med vänlighet rätta till mina felsägningar på svenska, berätta hur saker och ting fungerade i Sverige, ja, till och med säga ifrån om jag betedde mig underligt. Vår relation byggde på ett jämlikt förhållande där maktbalansen var jämlikt fördelad mellan oss. De var inga flyktingguider, de var vänner. Jag rättade också mina vänner när de visade sig ibland ha noll koll på förhållanden i mellanöstern och företeelser utanför lilla Sverige och vi skrattade tillsammans när vi gjorde bort oss. Särskilt kommer jag ihåg en dag när Björn satt hemma hos mig och jag skulle bjuda honom på pistagenötter som jag hade fått med post från Iran. Det var jag, Björn och några kompisar från Iran. Jag ställer skålen med pistagenötter på bordet och säger "varsågod" till Björn. En näve full med pistagenötter åker in i munnen. Mina iranska kompisar tittar förskräckt på honom och viskar tyst på persiska "var har du hittat honom? Vet han inte hur man äter pistagenötter?" Björn tuggar glatt på pistagenötterna och säger, "Intressant smak! Lite hårda bara". Det uppstod en explosion av skratt. Sedan visade vi Björn hur man först knäcker skalet och sedan äter innehållet.
Pistagenöten är för mig en symbol för att förstå synsätt och attityder i ett nytt land. För att komma åt kärnan så måste först skalet knäckas och det var mina kompisar som visade hur man knäcker koderna för att förstå Sverige. För många nya svenskar uppstår den enda möjligheten att knäcka koder när man träffar en myndighetsperson eller läraren i SFI-undervisningen. Inget fel i det, men jag tror att det behövs mer!
När jag tittar i backspegeln så blir det tydligt att ingen av oss tänkte på att den ena var svensk och den andra invandrare eller tvärtom. Det handlade om vänskap, gemensamma mål och visioner. Jag träffade mina vänner i ett sammanhang som kallas "förening". En ganska svensk företeelse. Föser man ihop tre svenskar i ett rum och låser dörren så är chansen stor att en förening föds och uppdragen kassör, ordförande och sekreterare fördelas på studs. Sverige är byggt på föreningslivet och ett medlemskap utgör därför en fantastisk arena för nya svenskar att knäcka koderna till det svenska samhället.
Visst kan man vara medlem i en förening som driver den egna gruppens kulturella intressen, men det är i partipolitiska föreningar och större intresseorganisationer som man lär sig mest om Sverige och hur man påverkar samhället!
Jag hör ibland folk som pratar om hur vi i Sverige misslyckats totalt med integrationen, att kommuner och staten inte har gjort tillräckligt och att politikerna bara pratar. Jag tycker tvärtom! Våra offentliga institutioner gör mycket, faktiskt mer än i andra jämförbara länder men vad vi behöver förstå är att integration, eller ett bättre ord – inkludering – är någonting som sker mellan mig och dig. Staten och kommuner kan inte lösa allt. Den enda arena där staten och kommuner har möjlighet att skapa förutsättningar för inkludering är skolan. Inkludering innebär givande och tagande och det sker bäst mellan individer och inom civilsamhället. Alla har vi ett ansvar i det!
En uppmaning till alla våra nya svenskar: Bli medlem, ta uppdrag och försök påverka samhället du lever i! Resten kommer av sig självt, det lovar jag!
