Karim Zendegani, tisdagskrönikör. 
Karim Zendegani, tisdagskrönikör. 

Karim Zendegani: "Mitt första möte med Jante"

I sin tisdagskrönika skriver Karim Zendegani om sitt allra första sommarjobb. Där mötte han för första gången Jante – och drog lärdom av det mötet.

ANNONS
|

Vilken relation har du till Jantelagen? Frågan ställdes av en bekant. Jag har aldrig tänkt på min relation till Jante. Jag har hört begreppet, förstår vad det innebär, men att analysera min relation till den har inte funnits med i bilden. Jag satt och lyssnade för några dagar sedan på ett program på SR P1 som handlade om en iransk allmänläkare och hans söner som jobbar som kirurger i Sverige. I programmet berättar en av sönerna om den svenska Jantelagens frontalkulturella krock med den skrytande iranska kulturen och om hur framgångsrika människor i Iran använder alla attribut för att berätta om sin lycka för resten av världen. Inslaget fick mig att tänka på mitt allra första möte med Jante i Sverige och vad jag lärde mig av det.

ANNONS

Jag hade fått mitt första sommarjobb i Sundsvall med uppdraget att klippa gräset, byta glödlampor och ta hand om lekplatser i ett bostadsområde. Jag jobbade tillsammans med en annan ung kille som hette Patrik. Patrik var av den norrländska typen, inte så mycket prat, men en person med genuin vänlighet. Vi pratade om allt, mest jag så klart! Om fritid, träning och allt annat. Jag kommer ihåg att jag under våra sex veckor tillsammans pratade hål i huvudet på Patrik, min nyfunna vän, om min stora passion för olika kampsportsgrenar. Patrik lyssnade tålmodigt på mina analyser av olika kampsportstekniker, hur man sitter i spagat, olika knytnävsslag och sparkar. Han lyssnade med intresse och ett leende på läpparna. Sista dagen när vi skulle sluta vårt sommarjobb satt vi vid fikabordet och pratade om vad som skulle hända efter sommaren. Då säger Patrik; ”jo jag ska nog plugga och träna litegrann" varpå jag nyfiket frågar vad han ska träna. ”Nej, jag är instruktör i Jujutsu, så jag ska fortsätta lära ut lite kampsport”. Mina ögon höll på att ramla ut, ”Är du instruktör i Jujutsu, Varför sa du inget?” Patrik säger: ”Nej inget att säga så mycket om, jag tränar ju bara lite”.

ANNONS

Jag tänker återkommande på Patriks ord och hans förhållningsätt. Från med den dagen tänker jag mycket på om och hur mycket jag skryter. Lagom är bäst. Att skryta är inte det man associerar svensken med.

Men ärligt talat, det finns så mycket att skryta över i det här landet. Hade det varit ett annat land så hade man säkert ordnat årliga parader där svenskarna skulle klä ut sig till tuppar och bara paraderat gata upp och gata ned stolta över det man har åstadkommit. Tänk lilla Sverige med sina tio miljoner invånare som ändå levererat så ofantligt mycket och varit vagga för några av världens största multinationella bolag som Volvo, Ericsson, Ikea, Spotify etc. Ett land med tio miljoner invånare som bygger sitt eget stridsplan, har två av världens största lastbilmärken, tagit sig ur fattigdomen och år efter år toppar listan över världens rikaste länder. Hur är det möjligt? Kanske är det ändå Jantelagen som har varit nyckeln till framgång för vårt land. För mycket av den gode Jante hämmar såklart människor men ett av Jantelagens centrala men osagda budskap handlar om kollektivet, att individen i sig bara är en kugge i det stora maskineriet. En ensam kugge är obetydlig. Den är viktig, men icke viktigare än alla andra kuggar.

ANNONS

Pär Lagerkvist beskriver detta bäst: ”Den väg du går allena den förer dig blott bort dit där vi livet stena, till öde trakter bort”. (Till alla ungdomar och nysvenskar som inte förstår gammelsvenska så betyder det ungefär så här: Människor behöver varandra för att inte tappa bort sig själva!).

ANNONS