Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Karim Zendegani, tisdagskrönikör.

Karim Zendegani: "Hur länge ska man kallas utlänning?"

"När vi kategoriserar människor gör vi dem till främlingar. Vi fokuserar på den lilla detalj som är annorlunda än oss själva och väljer bort 99 procent av det övriga som vi delar gemensamt", skriver Karim Zendegani i sin tisdagskrönika.

Hur länge ska man vandra? När är man färdig med vandringen? Hur länge ska man dras med epitet som invandrare eller utlänning? Det är enkelt och naturligt för oss människor att kategorisera varandra, kvinnor, män, invandrare och svenskar. Vi blir kategoriserade av andra oavsett om vi känner oss bekväma med benämningen eller inte. Jag har själv bemöts många gånger med ”positiva” ordalag typ, oj "du har blivit så försvenskad att det blir svårt att placera dig". Eller, "du är mer svensk än vanliga svenskar". Vad menas med det? Jag tänker kring dessa ord, och jag vet att det jag gör som verkar vara så svenskt sker helt omedvetet hos mig. Jag blir alltid förvirrad, är det skådespel jag håller på med? Spelar jag i någons pjäs? Eller är jag bara mig själv? 

När vi kategoriserar människor gör vi dem till främlingar. Vi fokuserar på den lilla detalj som är annorlunda än oss själva och väljer bort 99 procent av det övriga som vi delar gemensamt. Något som förbryllar mig i Sverige är att vi är väldigt individualistiska och strävar efter att utmärka oss som individer men plötsligt när det kommer till invandrare så förvandlas de till ett kollektiv. 

Jag kommer ihåg en gång när jag var färdig med min C- uppsats som handlade om Umeå kommuns mångfaldspolicy, ett ämne som intresserade mig då och gör det än idag. Uppsatsen handlade om resan från assimileringspolitiken till mångfaldspolitiken. Hur som helst så kontaktades jag av en person som ville anordna ett samtal om mångfald och integration. Personen ställde frågan om jag ville delta i samtalet. Jag var såklart positiv. Men hen tog upp en liten detalj, samtalet skulle ske mellan en invandrare och en svensk. Efter några sekunder frågar jag om jag kan vara svensken? Det blir paus, en paus med lite dåligt stämning. Jag kände hur hens världsbild krackelerade. Pausen fortsatte, hen skulle återkomma till mig senare under dagen och jag har väntat i 13 år. 

Som jag sa tidigare så har jag själv varit i kategoriseringsträsket. Som när jag jobbade på Svenska Röda Korset med ansvar att ge stöd till asylsökande. En dag kom två somaliska män till kontoret. En av dem hade kommit från Italien och ville be om råd av Röda Korset. Jag inledde samtalet direkt med att om Italien var det första EU-land som han kom till så är det där han ska söka asyl. Jag radade upp svårigheten med Dublin-förordningen och malde på. Efter fem minuter avbröt ena mannen mig och sa att ” ja jag vet allt det här, men min kompis kommer från Italien, han är läkare och har fått jobb, han vill träna sin svenska så han undrar om ni vill ha frivilliga i Röda Korset så att han kan hjälpa till?” Tystnad…min världsbild hade krackelerat. Välkommen till klubben sa jag till mig själv tyst. 
Kategoriseringen är med andra ord att tilldela människor en roll oavsett om de vill spela den eller inte. Det är så synd för vi missar så mycket av nyanserna och potentialen hos varandra. Kategorisering är svart och vitt, men sanningen är alltid de andra fyrahundra nyanserna av grått. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.