Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Karim Zendegani, som till vardags arbetar som chef för Kompetenscenter i Göteborg stad, är ny tisdagskrönikör i GP.

Karim Zendegani: "Ge nya människor du möter en chans"

KRÖNIKA: Göteborgs-Postens nye tisdagskrönikör Karim Zendegani berättar i sin premiärkrönika om den blodiga flykten från Iran – på väg mot det nya äventyret.

Sitter tyst i kanalen, det är kallt och marken är snötäckt. Allt står stilla, till och med klockan. Några i sällskapet har gjort sig illa i fötterna och benen och blöder kraftigt efter att vi jagats av byns vakthundar, och tvingats att springa i solrosfälten där de vackra blommorna förvandlats till torra, sylvassa stammar som sticker ut som knivar från marken. Gränsvakterna står cirka hundra meter från oss och vi hör deras röster som säger att de har registrerat rörelser någonstans ute på fältet. Jag tänker att om jag stänger av så försvinner eländet. Jag stänger av! När jag öppnar ögonen igen så har gränsvakterna försvunnit. Fråga mig inte hur, eller varför. De åkte sin väg bara. Platsen är gränsen mellan Iran och Turkiet. Vi har gått i 16 timmar och snart påbörjas sista etappen. Vi ska bestiga bergen och ta oss runt gränskontrollen i skydd av berget och sen är vi i Turkiet. Då återstår det bara några timmar av snabb promenad till gränsen och den första kurdiska byn.  

Ett och ett halvt år senare. Står ute i mörkret i Kiruna och känner hur det bildas iskristaller inuti mina näsborrar. Det är i början av februari och 28 grader minus. Klockan är två mitt på dagen men det ser ut som mitt i natten. Vad har jag gjort? Två veckor tidigare hade en kompis, som också bodde i "Friendship" (ett asylboende i ett fartyg någonstans nära Gullmarsplan i Stockholm), sagt att hans dröm var att bo i det vilda norra Sverige. Skaffa en snöskoter, köpa ett stort hus och leva helt isolerad i det vilda. Han frågar oss asylsökande iranier: "vem av er hänger med?" Nio händer räcks upp i luften, även min, den yngsta bland alla asylsökande iranier vars närmaste naturupplevelse hittills var den lilla gröna parken mittemot vår lägenhet i Teheran. Invandrarverkets personal på båten blev misstänksam. Vad i helvetet ska nio iranier göra i Kiruna? Ska de bilda en terrorcell? Brottssyndikat? Nej, blev svaret från personalen, bara två av er kan skickas till Kiruna, den här Karim och en man som inte hade ens räckt upp handen och som dessutom hade sina anhöriga i Uppsala. 

Det känns tryggt och varmt. Vi är tolv killar från Iran som bor i ett grupphem i Sundsvall. Vi kallas ensamkommande. Och i dag, 25 år senare, så kallas vi även integrerade. Vår vänskap är fortsatt stark och om man vill mäta framgång i termer av arbete, utbildning och lön så kan jag lugnt säga att jag är den mest misslyckade bland mina kompisar. Jurister, tandläkare, läkare, cancerforskare, kärnfysiker, programmerare, egen företagare, aluminiumsvetsare och så jag, statsvetaren!  Jag kommer ihåg när jag stolt meddelade min mor att jag hade kommit in i på A-kursen i Statsvetenskap vid Umeå Universitet. Hennes reaktion tar priset "du kan väl läsa det på kvällarna min son, läs något riktigt, läs till läkare eller ingenjör eller åtminstone tandläkare".

Många är vi i Sverige som delar liknande erfarenheter av att ha upplevt kyla och värme i olika situationer, där man ena stunden fruktat för sitt liv och andra stunden känt en enorm tacksamhet till livet och de människor som öppnat dörrar för dig.  Alla vi människor bär sin egen historia. Det viktiga är att fokusera på det som förenar oss, nämligen det att vi alla dör för eller senare. Kom igen! Ge nya människor du möter en chans! De berättelser du kan få höra kanske får dig att utvecklas i en oförutsedd riktning. Ta chansen!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.