Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Annika Korsbo vid sidan av sitt rätta element. Redan som barn var hon fascinerad av båtar och hav. Numera styr hon fartyg på de stora oceanerna. "Den vanligaste frågan jag får är hur det är att vara kvinna till sjöss. I den bästa av världar hade den frågan inte behövt vara så stor", säger hon. Bild: Clas-Göran Sandblom

Kapten Annika har alltid lockats av närheten till havet

Allt började med en eka vid Tjuvkils huvud. Sedan blev det en optimistjolle. Nu rattar Annika Korsbo fartyg på de stora oceanerna.
– Jag är lycklig som får betalt för att göra det jag älskar, säger hon.

Havet har alltid lockat Annika. Först ville hon bli skeppare på Svitzer, bogserbåtarna i före detta Röda Bolaget. På Polhemsgymnasiet på Lindholmen kastade hon längtande blickar ut genom fönstret när Stena vände sina fartyg i älven.

– De fick mig att drömma mig bort. Jag valde skola för närheten till öppet vatten, säger hon.

Efter en startsträcka på ett halvår förstod hon att det faktiskt kunde vara möjligt att själv få manövrera stora fartyg.

– En nära vän jobbade till sjöss. Han såg att jag ritat ankare och båtar på händerna och frågade om jag var intresserad av sjöfart. Jag fattade inte vad han menade, men när jag väl fick testa yrket föll bitarna på plats.

Lastade kol och malm

Annika fick följa med som gäst på ett fartyg som lastade stenkol och järnmalm.

Fyra veckor var det tänkt. Annika var finurlig. Besättningarna byttes men Annika stannade utan att knysta något.

– När tredje skepparen i ordning gick på fick jag frågan om det inte var dags att åka hem snart.

Sommaren därpå fick hon komma tillbaka som jungman för att måla och sköta annat underhåll.

– Jag trivdes. Jargongen, stämningen, lägerlivet…jag fick en andra familj.

Annika är verksam i en minst sagt mansdominerad värld. Bara sex procent av alla nautiska befäl är kvinnor. Bild: Clas-Göran Sandblom

Annika läste på Chalmers. Styrman blev hon för fyra år sedan. Drygt ett års sjövana återstår innan hon når högsta graden som kapten.

Kvinnor är fortfarande i klar minoritet i den här branschen. Bara sex procent av alla nautiska befäl är kvinnor, enligt statistik från Sjöbefälsföreningen.

– Jag har aldrig seglat under någon kvinnlig kapten, säger Annika.

Omväxlande uppdrag

Hon har varit på torrlastare, ro-ro-båtar, tankfartyg, bogserare, isbrytare, kryssningsfartyg och passagerarfärjor. Hon har varit ankarhanterare, för offshore, en månad på Nordsjön.

– Svårt att säga vilket som varit roligast, säger hon.

Annika med fartyget Baltic Bright i bakgrunden. Bild: Privat

Annika är ansvarig för lasten, lastplanering, ballast, underhållet på däck, sjukvård och säkerheten. Hon planerar arbetsdagen för besättningen, oftast manlig personal.

– Rätt gôtt. Raka rör med gubbarna. Jag uppskattar det, säger Annika som aldrig pekar med hela handen.

– Det går inte att domdera. Man måste samarbeta, men ändå kunna sätta ner foten. Med smidighet blir allt bättre.

Är det "grabbigt" ombord?

– Absolut. Men många uppskattar en kvinna ombord och jag tror de taggar ner en del.

Fick en mjukstart

Pirrigt när du gick ombord som befäl första gången?

– Att ta hela ansvaret var nervöst, fast jag fick en mjukstart.

Någon uniform äger hon inte.

– Jag kan inte hålla vita kläder vita. Men på kryssningsfartyg är det förstås nödvändigt. Passagerarna ska veta vilka som jobbar ombord.

Dags för underhåll på Öresundsvarvet i Landskrona. Här har Annika just kopplat en bogserbåt för hjälp in i torrdockan. Bild: Nicklas Hellberg

Om Annika hade haft någon uniform så hade den troligen hängt i garderoben.

– Jag trivs med att få arbeta hands-on och vara delaktig i hela verksamheten ombord. Lite skitigare och med mindre besättning. Atmosfären kan vara råare men jag är mer fri för underhållsjobb.

Har du varit rädd till sjöss någon gång?

– Nej, men jag kände obehag när det var riktigt dåligt väder, ingen sikt, ute på Biscaya. Det blåste över 25 sekundmeter. Vågorna var 14 meter höga. Jag tvingades fokusera på att hålla upp båten. Vi skulle till Spanien men fick styra mot Grönland, spräckte barlast-tankar och råkade ut för annat elände. 200 mil från land kändes det ensamt.

Älskar att träna

Ditt drömmål på semestern?

– Kanske en tuff träningsresa. Som när jag var i Marocko och sprang i Atlasbergen, det var himla häftigt. Stora höjdskillnader, man tar sig framåt några mil om dagen för att nå målet efter en vecka.

Hävdar du dig bra i de här strapatsrika tävlingarna?

– Jag duger. Bra, men inte bäst, just under eliten, konstaterar Annika som är en riktig hårding.

– I mars förra året föll jag från två meter, slog bäckenet ur led men fortsatte. Och jag har tävlat med axeln ur led.

Avslöjar du att du snart är sjökapten när du är ute i svängen?

– Nej, bara om någon frågar vad jag gör. Då vill folk oftast veta om jag blir sjösjuk. Det blir jag, men vid riktigt dåligt väder har jag annat att tänka på.

Tränar i lastutrymmet

Annika har svårt att sitta stilla, men ombord finns ett litet gym.

– Vi bor ju tätt och det finns alltid någon som vill diskutera något problem. När vi går tomma tillbaka tränar jag i lastutrymmet. Där lägger jag den lilla egentid jag har. Halva styrkan arbetar ju.

Träningen blir en frizon för Annika.

Fotnot: Sveriges första kvinnliga sjökapten var Maria Björnstam, uppvuxen i Göteborg, examinerad 1970.

Annika Korsbo

Ålder: 27 år.

Bor: Bohus.

Yrke: Är utbildad sjökapten men har inte behörigheten (sjötiden) som kapten än. Arbetar som överstyrman ombord.

Familj: Mamma Lena, pappa Thense, civilingenjörer och och brorsan Niklas som doktorerar i teoretisk fysik vid Cambridge. "I grunden har vi teknik och matte ihop".

Intressen: Båtar och träning, innebandy för Kungälv i division 1, OCR-racing (Obstacle Course Racing) som Toughest och Military Fitness, meka med motorer och snickra på familjens husbåt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.