Det är en märklig känsla. Nu börjar min semester och till skillnad från andra år så känner jag mig så lugn inombords. Min erfarenhet från veckorna innan semestern är att man hetsar in i det sista. Allt arbete ska vara färdigt innan man går hem och sedan behöver man minst en vecka för att tagga ner och komma in i det så kallade ”semestermodet”. Ett tillstånd som i alla fall för mig har handlat om att utnyttja varje minut av ledigheten till saker man inte har gjort under hela året. Att tänka ut aktiviteter, planera och genomföra dem. Aktiviteter som också ska vara socialmedievänligt för att dokumenteras och visas upp för andra. Gärna där man umgås med vänner, reser och grillar.
Men i år är det annorlunda. Det har visserligen varit mycket att göra arbetsmässigt sedan i mars, men med en mental beredskap att allt kan bli värre. Vilket i sin tur har fört med sig jag betraktar ledigheten med samma mentala beredskap. Allt kan ändras fort och till och med bli värre så det säkraste är att hålla sig nära hemmet. Restriktionerna har också gjort sitt. Att resa utomlands finns inte på kartan. Vem vill hänga på överfulla poolområden i semesterorter och omge sig med folk från andra länder? Särskilt nu med statistiken som sitter som en stämpel på var mans panna beroende på vilken nationalitet du har. Vill norska barn i hotellets barnavdelning leka med mina barn? Ska mina barn leka med barn som kommer från stockholmstrakten? Jag har till och med tänkt ut strategier för att undvika eventuella utfrysningsförsök samt på att prata med finsk brytning för att undvika stigman.
Kanske duger vår egen skärgård och Bohuslän med sin skönhet för årets semester. Att sitta på varma klippor och betrakta havet och se båtarna glida förbi. Att kolla med oro ner i havet för att undvika brännisar och låta timmarna och dagarna flyga förbi.
Årets semester kommer bli en enkel match, med lagom ställda förväntningar. Att undvika det värsta är att vinna och allt annat över det blir bara bonus. Det kallar jag för livskvalité. Det här är så klart en betraktelse utifrån min situation. Jag är medveten om att det finns de som inte kan identifiera sig alls med min känsla av lugn. Vårdpersonal som måste jobba under sin semester, de som har förlorat någon och alla de som har drabbats ekonomisk av den rådande situationen. Men jag måste ändå erkänna att jag kommer att längta tillbaka till just den här stunden.
Tänk om vi kunde leva så här jämt utan att konsekvensen ska vara sjukdom, död och arbetslöshet. Tänk om vi hade mer tid för reflektion över vad är det vi jagar varje dag. Kan vi hitta en lösning för att ställa om vårt hetsiga liv? Att ha mer tid för fler lästa sagor, att ha tid för att prata om stora frågor och fundera på vad som är viktigt här i livet.
Förresten, första makrillen är fångad och ligger redan på grillen. Det är första gången i mitt liv jag fiskar. Tidigare år hade jag aldrig tagit mig tid att ens prova.
