Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg professor i neurokemi Bild: Anders Hofgren
Henrik Zetterberg professor i neurokemi Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Kalle Anka och Marcel Proust

Henrik Zetterberg tänker på minnet och låter tankarna vandra mellan författaren Marcel Proust och sin far. Tankarna kretsar kring minnet, tiden och livet. Om hur närminnessvikten kan begränsa saker i livet och hur Madeleinekakupplevelsen kan framkalla minnen som lagts i glömska, skriver professor Zetterberg i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är semester och årets varmaste dag. Jag hamnade hopplöst efter i mejlen under juni månad och försöker fortfarande att komma i kapp. Det går dåligt. Jag lyssnar på radion och tänker på annat. Mina ögon fastnar på ett mejl från en nätbokhandel som utlovar personliga boktips till sommarsemestern baserade på mina sök- och konsumtionsmönster. Dessa fyra böcker menar nätbokhandeln att jag kommer att gilla: Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist (exklusivt!), Vardagar 5 av Ulf Lundell (jag har inte läst 4:an), So You’ve Been Publicly Shamed av Jon Ronson (oroväckande) och Kalle Ankas Pocket Special: Faraonernas förbannelser (också oroväckande). Den sistnämnda boken kan ha en viss relevans för min del, eftersom jag för ett par år sedan fick chansen att undersöka proteinsammansättningen av en 2600 år gammal mumifierad hjärna från en mosse i Yorkshire; jag undrar fortfarande när förbannelsen skall slå till.

På radion handlar det om Marcel Proust. Det är 150 år sedan han föddes. Detta innebär att det snart är 100 år sedan han dog. Då kan programmet sändas igen. På spaning efter den tid som flytt är en romansvit i sju delar. Den handlar om minnet, tiden och livet. Jag har inte läst den. Det är inte många som har läst den. Men Madeleinekakupplevelsen kommer redan på sidan 56.

Jag tänker på minnet. Jag tänker på min pappa. Häromdagen gick vi ner för att bada i Hammar på Näset, där mina föräldrar har bott sedan 70-talet och där min syster och jag växte upp. Vi promenerar långsamt från huset, som ligger 200 meter från badbryggan, ner mot havet. Pappa är brunbränd, orakad och sommarfin. Han går lite vankande efter en höftoperation. I backen stannar han upp och kommenterar själv den hjärnsjukdom som han har drabbats av: ”Mitt huvud har blivit så dåligt.” Han menar att han inte minns, att närminnet nu nästan inte finns kvar alls längre. Det tog några år. Men han är sig lik. Det är folk överallt. Vi träffar grannar och vänner till mina föräldrar, min syster och hennes familj och kompisar till dem. Pappa och jag går lite grann, stannar upp, hälsar och samtalar med olika människor, och går sedan vidare. Så många han känner.

Vi klättrar ner för badstegen. Det är 21 grader varmt i vattnet. Pappa flyter bra och simmar som en säl, som han alltid har gjort. Vi ligger i vågorna i några minuter tills det faktiskt blir lite kallt. Vi går upp och byter om. Pappa undrar var plånboken är, samt oroar sig för hur jag skall komma hem. Jag säger att allt är under kontroll och att vi nu skall gå tillbaka upp till huset, där mamma sitter på altanen. En av pappas vänner ber honom att hälsa till henne. Pappa skrattar, pekar på mig och säger: ”Det får han göra, för det kommer jag aldrig att komma ihåg!” Vi promenerar sakta tillbaka till huset och sätter oss på altanen tillsammans med mamma. Jag räknar upp alla som vi har träffat och alla hälsningar som skall framföras. Pappa lyssnar uppmärksamt. Han berättar att visst minns han dessa människor, men inte att han nyss har träffat dem. Jag berättar att jag tycker att det är alldeles fantastiskt hur bra han lyckas samtala, trots närminnessvikten. Han berättar (lite stolt) att det gäller att hålla koll på väder och vind och att man ibland får improvisera. Han ser plötsligt bekymrad ut och säger att närminnessvikten har gjort honom så osäker. Sedan brister han ut i ett av sina härliga skratt och konstaterar att badbyxorna är våta och att det är bevis nog för att han har varit med om ett minnesvärt bad. Mamma skrattar också.