Käthe Viehweger har bott 60 år i sin tvåa i Bjurslätt.
Käthe Viehweger har bott 60 år i sin tvåa i Bjurslätt.

Käthe minns flykten till väst

Hon har upplevt såväl Hitlers förtryck som östtysk diktatur. 1949 lyckades hon fly med sin son över gränsen till väst, men dottern blev kvar.

ANNONS
|

Käthe Viehweger brygger kaffe och plockar fram koppar ur köksskåpet. Det tar en stund för hon har knappt någon syn kvar, men hon hör bra och minnet är det inget fel på. I år är det hela 60 år sen hon flyttade in med familjen i sin tvåa i Bjurslätt.

- Sonen fick sovrummet och vi skaffade en bäddsoffa till vardagsrummet, säger hon.

Någon anledning till att flytta har hon aldrig haft, eftersom hon trivts så bra i området. Tills för elva år sen hade hon dessutom en kolonistuga i Delsjön där hon tillbringade hela sommaren.

- Vi åkte bara hem för att handla och tvätta. Vi hade bra grannar som vi pratade med över staketet. Jag älskade min trädgård där jag odlade blommor och grönsaker. Åh vad jag saknar den, utbrister hon och slår sig ned vid köksbordet för att berätta om sitt liv.

ANNONS

Käthe växte upp under mellankrigstiden i den lilla byn Gersdorf i östra Tyskland. Hon var enda barnet, men i familjen bodde också hennes morfar. Efter de obligatoriska åtta skolåren började Käthe arbeta, först på samma textilfabrik som sin mamma och senare på en strumpfabrik. 1941 gifte hon sig med grannpojken Rudolf, som redan var inkallad i Hitlers armé. Käthe, som bodde kvar hemma hos sina föräldrar, hörde hur flygplanen kom för att bomba städerna.

- Det var en hemsk tid! Vi visste aldrig vad som skulle hända. Mina föräldrar var socialdemokrater och emot Hitler, men de kunde inget göra. Den som sa något åkte in.

Rudolf överlevde kriget och återvände hem efter ett år i franskt fångläger. Familjen utökades med Michael och Maria, födda 1945 respektive 1947.

- Det var en befrielse när kriget tog slut. Men med ryssarna vid makten blev det inte så mycket annorlunda. Vi hade inget att säga till om under den östtyska regimen heller, säger Käthe. 1949 bestämde sig familjen för att fly till Västtyskland. Rudolf gav sig av först och lyckades ordna jobb på en välkänd strumpfabrik i Mannheim till både sig och hustrun. Käthe kunde ta den fyraårige sonen med sig på flykten, men dottern fick tills vidare stanna kvar hos morföräldrarna, eftersom dagisplats för så små barn saknades.

ANNONS

- Vi var många som flydde samtidigt genom skogen med en förare och männen hjälptes åt att bära Michael, minns Käthe.

Flykten lyckades, men Rudolf vantrivdes. När han fick nys om att strumpfabriken hade en filial i Uppsala bestämde sig paret för att flytta dit med sonen.

- Vi kom till Sverige 1951 legalt med pass och inresetillstånd, säger Käthe stolt.

Fem år senare flyttade de till Göteborg för att jobba på Gamlestadens Fabriker. Käthe ville åka och hämta hem dottern Maria, men nekades inresetillstånd till Östtyskland. Däremot fick dottern komma till Sverige för att hälsa på ett par gånger om året.

- Men hon ville inte stanna hos oss för hon trivdes så bra hos sina morföräldrar.

Dottern hade rotat sig i öst, där hon hade sina kamrater och helhjärtat kunde ägna sig åt sitt stora intresse gymnastik. Dessutom var morföräldrarna glada åt att hon bodde hos dem, eftersom hon var deras enda barnbarn i landet.

- Ja, det blev som det blev, säger Käthe och suckar.

I och med byggandet av Berlinmuren 1960 upphörde resorna för Marias del. Hon tillhörde gymnastikeliten i Östtyskland och gick på ett idrottsinternat. När det uppdagades att hennes föräldrar bodde i Sverige tvingades hon sluta där, eftersom regimen var rädd att hon skulle hoppa av vid tävlingar utomlands. I stället fick Käthe och Rudolf, som vid det laget blivit svenska medborgare, åka till Östtyskland på jular och semestrar för att hälsa på dottern. Mängder av telefonsamtal ringdes och paket med allt möjligt skickades också fram till murens fall 1989.

ANNONS

-”Äntligen frihet” säger Käthe om den händelsen.

Trots att hon är en genuint positiv person erkänner hon att den första tiden i Sverige var besvärlig.

- Maten var ett problem. Allt var sött här, till och med senap och konserver, säger Käthe som också noterade att svenskarna hade dåliga tänder. Fast nu tycker jag själv om sötsaker, tillägger hon.

Språket var ett annat bekymmer.

- Men fabrikschefen pratade tyska och vi lärde oss svenska av arbetskamraterna. Vi pratade med händer och fötter och det gick bättre och bättre. Jag hade en tysk väninna som var gift med en svensk och vi reste ihop, tittade på teve och spelade kort hemma hos varandra. Min man köpte en båt som vi var ute och fiskade med. Ja, det var en jättefin tid, säger Käthe.

På sextiotalet började hon och maken att jobba på Volvo, där de blev kvar fram till pensionsåldern. Semestrarna tillbringade de hos dottern som bildat familj i Tyskland. Men när de på hemvägen nådde Trelleborg sa de alltid ”äntligen hemma igen”. Efter 65 år i Sverige känner sig Käthe mera svensk än tysk.

- Jag åker gärna till Tyskland för att hälsa på, men Sverige är mitt hem, säger hon.

ANNONS

Fakta: Käthe Viehweger

Ålder: 94

Bor: Bjurslätt

Familj: Sonen Michael och dottern Maria. Fyra barnbarn och två barnbarnsbarn.

Intressen: Tidigare handarbete, läsning och kolonistugan i Delsjön. Numera hörböcker och korsord.

ANNONS