Kändiskock med fokus på gott ledarskap

Att Malin Söderström skulle bli kock var inte helt självklart. Båda föräldrarna var egna företagare som jobbade mycket och matlagning låg inte överst på priolistan.

– Mamma brukar säga att det var bristen på matintresse hemma som gjorde att jag fastnade för det, säger hon och skrattar.

Tydliga barndomsminnen

Samtidigt har hon tydliga barndomsminnen där maten hade en central del. Framför allt är det de enkla men goda rätterna som satt spår. Som att hennes farfar alltid stänkte några droppar ättika på farmors nystekta strömmingar, en kompis mormors rårörda saft på skogshallon eller när hon bjöds på stuvad lake hemma hos sin bästis.

Andra tillfällen som också fastnat är när familjen gick på restaurang. Malin Söderström beskriver det som händelser som alltid var förknippade med glädje.

– Det var nog det som fick mig att söka till restaurangskolan i Sandviken. Dels ville jag jobba med händerna, dels med något som gjorde folk glada. De flesta blir glada av god mat i en fin miljö.

Helt fokuserad

Under skoltiden blev hon uppmärksammad av läraren Sven-Åke Larsson. När klassen blev uttagen för att representera Sverige i en nordisk skolkocktävling i Helsingfors var det Malin som fick stå i köket.

– Jag tror att han var lite orolig för hur det skulle gå för oss. Vi var bara sexton år och fnissade hela tiden. Men när det kom till kritan blev jag helt fokuserad.

Det året vann Sverige för första gången, dessutom med det yngsta laget någonsin.

Hur påverkade segern dig?

– Jag fick kanske lite blodad tand, men jag hade inga större planer och visioner då.

Tryggt och trevligt

Efter skolan studerade hon först i New York. Därefter flyttade hon till Stockholm för att jobba. Men i stället för att söka sig till de mest välrenommerade restaurangerna – som flera av hennes klasskompisar – valde Malin Söderström arbetsplatser efter hur atmosfären var. Hellre tryggt och trevligt än hett och coolt.

Det visade sig vara ett smart drag. Malin Söderström kunde fortsatta att utveckla sin talang. 1992 kom hon med i Kocklandslaget där hon stannade fram till 1998. Hon har skrivit flera kokböcker, medverkat i SVT:s ”Historieätarna” och är den enda kvinna hittills som fått komponera Nobelmenyn. Om sina val i början av karriären säger hon i dag att de var både kloka och helt nödvändiga.

Restaurangmiljöer är kända för att vara rätt hårda. Vad hade hänt med dig om du hamnat på en sådan plats?

– Jag tror att jag hade ledsnat och känt att det inte vore värt att fortsätta. Det är ju det som är risken.

Fokus på ledarskap

Fortfarande är hennes grundinställning och drivkraft att mat är något som gör människor glada. Men åren har också gett henne en helhetssyn på yrket, inte minst frågor om ledarskap. På de egna restaurangerna på Moderna museet, The Fishery och skärgårdsbåten M/S Gustafsberg VII i Stockholm jobbar hon ständigt med dem.

– Nu har fokuset flyttats mer till personalen. För mig är det viktigt att de ska tycka att det är roligt och de ska känna stolthet för arbetsplatsen. Känner man det gör man också ett bättre arbete.

– Jag tycker att vi som jobbat länge har en skyldighet att ta hand om de unga som vill komma in i branschen. För att de ska få en bra kompetens måste vi se till att de blir omhändertagna och sedda.

Hennes engagemang för nästa generations kockar går även utanför de egna restaurangerna. För två år sedan instiftade hon Malin Söderströms stipendium med syftet att få in fler unga kvinnor i Kocklandslaget.

Systrar i köket

För Malin själv rullar det fortsatt på i hög fart. Ett av de senaste projekten är den anrika fiskrestaurangen Albertina i Skärså utanför Söderhamn som hon tagit över tillsammans med storasyster Anna Söderström Eriksson.

– Det är det roligaste av allt, att vi två får jobba tillsammans. Och att vi får vara på Skärsö där vi tillbringat alla somrar sedan barnsben.

Restaurangen har knappt bytt meny på 39 år och systrarna Söderström är måna om att förvalta det som gästerna anser är Albertina – samtidigt som de vill lyfta in lite moderna inslag i menyn.

– Det är en balansgång det där. Spontant skulle jag gärna gå ännu längre, men då tror jag många skulle bli lite rädda. Så vi tar små kliv framåt, grunden är ju fisken så jag tror att många ändå kommer att känna igen sig.

Lena Wreede