Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En av Jonas Eeks grannar har adventsstjärnan kvar i fönstret. "Den sprider fortfarande sitt hemtrevliga ljus", konstaterar Jonas i sin helgkrönika. Bild: Gorm Kallestad, Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jonas Eek: Vi behöver inte alltid ha så bråttom

"Kyrkligt sett lever vi fortfarande i trettondedagstiden. Alltjämt lyser stjärnan från Betlehem och det finns ingen anledning att stressa undan julens budskap", skriver Jonas Eek i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Några i grannskapet har adventsstjärnan kvar i fönstret. Den sprider fortfarande sitt hemtrevliga ljus. Även om etiketten påbjuder att den för länge sedan borde ha ställts undan, finns faktiskt en poäng med att ha den kvar. Kyrkligt sett lever vi fortfarande i trettondedagstiden. Alltjämt lyser stjärnan från Betlehem och det finns ingen anledning att stressa undan julens budskap. Grannarnas sena pyntvanor påminner om det.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och vem behöver inte extra ljuspunkter i oxveckorna? Den här tiden gör ju ofta ett enda med oss – att vi längtar framåt, att tiden bara ska gå. Fortare. Januari är löjligt lång och februari känns mastig den också, trots få kalenderdagar och sportlovsledighet. Det handlar inte så mycket om faktisk tid som om upplevd tid.

Ändå behöver vi tid. På en rad områden är vi beroende av tidens gång. För att växa, mogna och utvecklas. För att glömma, läka och gå vidare. För att kunna fördjupa perspektiv, insikter och relationer. Det är inte alltid vi ger oss själva eller varandra den välbehövliga tiden. Att vår kultur ofta stavas bråttom hjälper i det avseendet inte till.

Vi kan längta efter långsamheten, men blir lätt stressade. Vi kan önska oss stillheten, men har ofta svårt för väntan. I stället dras vi till de enkla lösningarna med löpsedlar som: ”Snabbaste vägen till ett långsamt liv”. Men oxveckorna är inte snabba. Lika lite som trettondedagstidens kamelresa Betlehem tur-och-retur för de vise männen i stjärnans ljus. Ibland behövs tid.

Jag tror det mesta av livets hemlighet saknar en quick fix. Tänk om tidens gång är ett av tricken. I det avseendet är kristen tro en slow fix-rörelse. Den berättar att det finns ett värde i långsamheten. Att vi kan komma längre om vi ibland stannar upp. Att det i ensamheten och stillheten kan anas en djupare Närvaro.

Men också att allt detta kräver tid.

Den här helgen är kyrkans tema ”Sådd och skörd”. Utan tidens gång blir det ingen skörd av sådden. Det gäller också för oss människor. Det behövs tid om vi ska kunna skörda något av det goda som såtts i våra liv av möten, erfarenheter och relationer.

I en av helgens texter står: ”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom. Var stilla inför Herren, vänta på honom”. Ett tretusen år gammalt recept för att tillitsfullt låta tiden ha sin gång – en slow fix som kan kallas tro.

Därför behöver vi inte alltid ha bråttom i livet. Det finns ingen anledning att stressa undan julen. Låt budskapet sjunka in. Med hjälp av tid och kvarlämnat julpynt i ett fönster. Låt oxveckorna bli till kamelveckor på den fortsatta resan i ljuset från Betlehemsstjärnan. Tillåt dig att dröja ett ögonblick vid krubban och det som där såddes i ditt hjärta, och som med hjälp av tidens gång går mot skörd.

Men gör det inom vissa gränser. Häromdagen hörde jag om en familj som tydligen hade julgranen kvar ända till Kyndelsmässodagen (alltså förra söndagen). Det kan vara att gå väl långt.