Vem är egentligen fri? Det är lite lyxigt att fundera över friheten. Jag inbillar mig att människor i tidigare historiska epoker – som stenåldersparet i grottan – i första hand brottades med andra mer jordnära frågor som värme, mat och säkerhet. Jag inser också att människor på andra håll på vår glob – som i Hongkong eller Nordkorea – lever med en yttre ofrihet som gör att frågan om frihet för dem är handfast snarare än filosofisk. Och man behöver inte åka så långt bort – också i delar av våra förorter lever människor som får sin frihet kraftigt beskuren av gängens våld, knapphetens förutsättningar eller familjens heder.
Olikheter och orättvisor till trots – den här helgen unnar jag mig att fundera över friheten.
Ofta tänker vi på frihet som ett soloprojekt. Kanske är det typiskt för vår individualistiska tid. Själv är bäste dräng och ensam är stark. Och oberoende. Och fri. Men tids nog inser de flesta att man kan bli fången också i sin frihet. Rädslan att ge upp den egna självständigheten riskerar att isolera oss ifrån varandra. Att leva tillsammans är att vara beroende. Det gäller i det lilla men också på samhällsnivå. För att friheten ska vara verklig måste den vara gemensam. Friheten är ett grupparbete. Vi skapar varandras frihet.
I en klassisk sentens deklarerar filosofen Sartre att ”människan är dömd till frihet”. Det låter som en självmotsägelse – man kan väl inte döma någon till frihet? Men det han menar är att det inte finns något som binder människan. Inte ens en högre makt. Hon är därför fri att handla som hon vill och hennes liv är inte mer än valen hon gör. Tillvaron gränsar mot tomheten. Det fyller Sartre med en avsky inför livet som existerar helt utan mening, något han uttrycker i romanen "Äcklet" från 1938.
Just avsky och äckel kan säkert många känna igen sig i, alldeles särskilt om man tagit del av nyhetsfloden den senaste tiden. Om skjutningen i Malmö, om Amazonas regnskog och om mycket där emellan. Till skillnad från Sartre rör de flestas avsky inte livet som sådant utan tvärtom allt det som står livet emot: våldet och skjutningarna, drogerna och ohälsan, förtrycket och den politiska galenskapen. Går det att vara fri i en värld så ofri som vår?
Den här världen är inte fri. Den ligger under ”tomhetens välde”, säger Paulus i sitt brev till romarna. Han menar att hela tillvaron otåligt väntar på att ”befrias ur sitt slaveri” för att nå sin frihet. Och det är i hoppet om just detta som människan kan räddas. I hoppet finns en frihet – mitt i en ofri värld.
Det krävs därför andra slags paradoxer än Sartres – som att helt fri är endast den som är bunden till hoppet. Resonemanget grundar sig i erfarenheten av att vara gripen av Någon och att i den relationen uppleva en frihet som är större än allt. Till och med större än livet självt.
Något som författaren Sven Lidman har uttryckt: ”jag är fri som en fågel, men ock fånge och träl, jag äger ej något, men någon har min själ”.
