Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Jonas Eek, präst i Svenska kyrkan och lördagskrönikör i GP. 

Jonas Eek: "Fortsätt – vägen går vidare"

"Kring våra kyrkor den här helgen, i ljusen på kyrkogårdarna, fladdrar hoppet. Lågmält i trotsiga och uthålliga lågor", skriver Jonas Eek i sin lördagskrönika.

Fortsätt. Vägen går vidare. Fast det kanske inte alls känns så.
Den här årstiden kan verkligen kännas sådär. Naturen är generös med bilder som speglar det inre tillståndet. Ösregnet som bara faller. Höstlöven som yr i vinden som kasserade post-it-lappar om alltings förgänglighet. Kornet som ligger gömt i ensamhet i leråkerns mörker. 

Ibland är det tungt att vara människa. Och hösten lägger sten på bördan. 
Tacksamt tar jag därför emot den här helgen. Det är en helg om hoppet. Mörkret till trots. Det är en dubbelhelg, med Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Dagar som påminner om att helgonen och våra döda hör ihop. Inte för att alla döda är helgon, eller för att alla helgon är döda. Dubbelhelgens dagar hör samman i hoppet. Helgonen som inspirerande exempel på hur man kan leva ut sin tro i sitt liv, ofta i motgång. Och alla själars söndag som påminnelse om det kristna evighetshoppet, också i hösttid.
Med sina två dagar är Allhelgonahelgen en dubbelhelg inför livet och döden. Det kan låta tungt. Men det kanske inte gör något? 
– Något kan väl få vara tungt, som en vän uttryckte det.

När vi bottnat i dubbelhelgens tyngd kan vi möta hoppet. Inte de enkla lösningarnas hopp, att allt blir nog bra ska du se. Inte det skygglappsförsedda hoppet, att allt ändå står rätt till. Inte den slutna gruppens trånga hopp, att så länge vi tycker samma sak är allt lugnt. Istället handlar det om ett lågmält och trotsigt hopp, som viskar: 
Fortsätt. Vägen går vidare. 
Kring våra kyrkor den här helgen, i ljusen på kyrkogårdarna, fladdrar det hoppet. Lågmält i trotsiga och uthålliga lågor. Precis som vi kämpar de för att inte övermannas av det omgivande mörkret och för att inte släckas av vind och vatten.

I kyrkans texter möter vi en annan kämpande låga, Mose. Född in i ett kompakt mörker. Slav. Våldsverkare. Flykting. En man med stukad självkänsla. Ändå kom han att bli en låga. Ansikte mot ansikte med världens mäktigaste man, Farao, segrar Mose. Klämd mellan fiendens soldater och Röda havet tar han sig igenom. Ställd inför folkets – och sina egna! – tillkortakommanden uthärdar han. Med Guds hjälp orkar Mose fortsätta sin långa vandring. Trots att vägen framåt flera gånger verkar helt stängd. Han var en låga. För han hade mött den brinnande – Gud själv.

I söndagens text anknyter Jesus till Mose: ”Att de döda uppstår har också Mose visat […] Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” 
För Gud är alla levande. Det hoppet höll Mose uppe under hans långa vandring. Det är samma låga av hopp som flämtar i höstmörkret på gravarna den här helgen. Det får hålla oss uppe, när allt runt om oss faller. Hoppet om att för Gud är alla levande. 
Så – fortsätt. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.