I novembermörkret är snooze användbart. Du vet – funktionen på väckarklocka och mobilalarm som låter oss ligga kvar i sängvärmen ytterligare ett litet tag. Knappen som erbjuder ett ”vänta lite” och skjuter upp dagens plikter några ögonblick: det är redan morgon, men ännu inte helt och fullt.
Att få vänta lite – inte minst en novembermorgon – känns som en mänsklig rättighet.
Det är mycket väntan i november. Naturen ställer om. Affärsidkarna avvaktar kommande julrusch. Till och med den nya regeringen dröjer. Men det finns en väntan djupare än både sovmorgonens, almanackans och regeringsbildningens. Det är den existentiella väntan som är en del av livet som människa: Vad väntar du på i ditt liv?
Det finns olika typer av väntan. Förväntan i framåtblickandet mot det efterlängtade. Förfäran i den ängsliga oron inför en befarad framtid. Förundran i det öppna frågandet inför livet, tillvaron och medmänniskan.
Precis som att vår väntan ser olika ut – skiljer vi oss åt i sättet vi väntar på. När Jesus talar om väntan berättar han om tio unga flickor. De var brudtärnor som gav sig ut för att möta brudgummen. Men eftersom han dröjde somnade flickorna. Vid midnatt dyker brudgummen upp och flickorna väcks. Det blir då tydligt att de har väntat på olika vis.
Allihop har gått ut för att möta brudgummen – och just i den här berättelsen står brudgummen som bild för himmelriket, så det är inte vilken gemål som helst. Men flickorna har förhållit sig till sin väntan på skilda sätt. Några har varit förutseende och skaffat fram olja till sina facklor. Andra har det inte. Fem av dem har varit vaksamma och kloka. Fem har det inte. Och de okloka får ge sig av för att handla olja mitt i natten och missar därmed både brudgum och fest.
Det är klart att det i texten ligger en uppmaning att vara vaksam. En ambition att leva sitt livs väntan och längtan så att man är redo när det händer. Att man är beredd när himmelriket kommer och då inte sitter fast i något annat.
Men den uppmaningen till trots – evangeliet är något helt annat. De goda nyheterna är att brudgummen kommer, att himmelriket är på väg, att vi kan ge oss ut att möta det. Med facklor i det som är vår väntans mörker. Redan nu finns det här. Och ännu inte helt och fullt.
Teologer talar ofta om den troendes relation till Gud som just väntan. På samma gång ivrig och tålmodig eftersom all väntan är att både ha och inte ha. Kyrkofadern Augustinus fångar det i sitt rop till Gud: ”Jag skulle aldrig söka dig om du inte redan funnit mig”. Redan nu är jag hos Gud. Och ännu inte helt och fullt. Inte alldeles olikt snooze-knappens uppskjutande mekanism.
Vår väntan kan därför beskrivas som förtröstan. En väntan i tilliten till att vi lever i Guds hand. Redan nu. Och ännu inte. Lite som att snooza.
