Jakt i nytt ljus

Vägen till Hålanda skyttebana är så lång att man tror att den aldrig ska ta slut. Skog, ensliga stugor och åter skog kantar den slingriga grusvägen. När vi får känslan av att ha åkt vilse står plötsligt skylten där, som visar att vi kommit rätt: Skepplanda sportskyttar.

Redan på håll hörs ljudliga knallskott och utanför en paviljong sitter ett gäng blivande jägare med hörselkåpor.

Det är tisdag kväll och jägarskolan pågår för fullt.

– Det kändes lite läskigt första gången jag höll i ett vapen. Det är ju trots allt dödligt. Men nu börjar jag känna mig mer bekväm, säger 22-åriga Johanna Ramberg, en av deltagarna.

Iklädd kort jeanskjol med broderade färgglada blommor, skiljer hon sig från mängden av karlar i kepsar och slitstarka friluftsbyxor. Sedan i höstas förra året har hon varje vecka åkt från hemorten Göteborg till Ale kommun för att lära sig mer om jakt och så småningom avlägga jägarexamen.

– Mitt favoritmoment har varit lerduveskyttet. Jag gillar adrenalinkicken, den där speciella känslan man får vid en träff, säger Johanna, som förra veckan blev klar med hagelskyttet och nu börjat med kula.

Hon kliver in i båset där instruktören Björn Seve väntar, redo att visa hur hon ska bära sig åt för att träffa den löpande älgfiguren. Det är mycket att tänka på. Johanna ­rättar till hörselkåporna och greppar tag i den 22-kalibriga bössan. 50 meter längre bort börjar älgfiguren rulla med ett öronbedövande gnissel och skrammel.

– Nu blev du nog lite rädd för rekylen, annars såg det bra ut, säger Björn uppmuntrande när hon fyrat av skottet.

Det var längtan till naturen som fick Johanna att börja fundera på en jägarexamen. Eftersom hennes pappa och bror jagar låg jakt nära tillhands, och när några av hennes kurskamrater på läkarlinjen i Göteborg också började prata om jakt bestämde de sig för att göra det ihop.

– Jag är väldigt rastlös som person. Först trodde jag att jag skulle ha svårt för att sitta stilla och vara tyst. Men i höstas följde jag med min pappa på knipjakt och upptäckte att jag faktiskt tyckte om det, säger Johanna och fortsätter:

– Vi gick upp klockan fem på morgonen och lade ut vettar. Sedan satte vi oss i en vassrugge och väntade. Det var väldigt rofyllt och jag gillade det där lugnet i kombination med spänningen.

Johanna har mötts av en förvånad omgivning sedan hon började jägarskolan. En del av hennes vänner är veganer och hon har själv pendlat mellan att vara vegan, vegetarian och att enbart äta viltkött.

– Jag är själv lite chockad över att jag gör det här. Men ska jag äta kött vill jag veta hur hela processen gått till och känna att jag kan stå för det.

Hon vänder sig om och slänger några ord till resten av gänget. En berghäll får fungera som ljugarbänk. Efter all tid tillsammans har de lärt känna varandra väl.

– Ibland går vi ut och tar en öl efteråt. Det finns mycket att diskutera efter att man varit här, säger Johanna.

Att hon är ensam tjej i gruppen, och dessutom yngst, är ingenting hon reflekterar över. Men hon upplever att hon som stadsbo har andra tankar kring jakt än många av de ­andra på kursen.

– Många bor på landet och vill ta jägarexamen för att kunna skjuta vildsvin. Men jag kan fortfarande tänka ’du ska väl inte skjuta den söta lilla grisen’. Den känslan sitter djupt.

Med sina 22 år tillhör Johanna den grupp av jägare som ökat rekordsnabbt de senaste åren, unga i storstadsregioner. Daniel Ligné, jaktvårdskonsulent på Jägareförbundets nationella kansli i Öster Malma, berättar att 30 procent av dem som tog jägar­examen 2016 är under 25 år. Det är en dubblering på bara fyra år. Även i åldrarna 26–40 år har ­antalet jägare ökat.

– Från 1980-talet minskade antalet jägare med några ­procent varje år. Jägarna dog bort i ena änden och det fylldes inte på med några nya. Nu är det inte så längre, säger Daniel Ligné.

Han tror att en orsak kan vara ett ökat intresse för mat och etik samtidigt som unga i dag har fler förebilder som kommit ut som jägare. Tidigare förknippades jakt med något som enbart gubbar och kungen ägnade sig åt. I dag har vi Zlatan som gjorde reklam för Volvo när han jagar kronhjort och serien där Lotta Lundgren lärde sig jaga med Leif GW Persson.

– För fyra år sedan fick jakt ovanligt mycket uppmärksamhet i media. Då nås vi direkt av ett ökat intresse. Jakt har inte bara blivit legitimt, det har till och med blivit fint att jaga och bjuda sina vänner på viltkött.

Det är även en global trend att antalet unga jägare ökar – och att allt fler kvinnor tar jägarexamen. Att vi går mot en ökad jämställdhet märks tydligt. Förr var det enbart sönerna som fick följa med pappa på jakt, i dag är det lika ofta döttrarna.

– För bara åtta år sedan var jakt en typiskt manlig sysselsättning. I dag är ungefär var fjärde som tar jägar­examen kvinna och det är en utveckling vi bara ser början på, säger Daniel Ligné.

I takt med att jägarkårens sammansättning förändras har han börjat få andra svar när han frågar jägare varför de jagar.

– Fram till millennieskiftet var det framför allt spänningen och den sociala samvaron som lockade. Att sitta på pass och höra drevet närma sig och att umgås med kompisarna vid brasan. I dag talar man om det klimatsmarta, ­etiska köttet och samspelet med jakthunden.

Björn Seve, som är lärare på jägarskolan och även sitter med i Jägareförbundets styrelse i Ale kommun, märker ­också att något har hänt.

– Vid flera tillfällen har jag fått ordna dubbla kurser för att platserna inte räckt till. Intresset bland unga är stort och det brukar vara 25-30 procent kvinnor i varje grupp.

Han brukar alltid fråga deltagarna varför de valt att ta jägarexamen och svaren varierar. Just i Alebygden är det ofta den ökande vildsvinsstammen som är orsaken, men det finns alltid någon som inte vill jaga, men som ändå vill få en inblick i vad jakt handlar om.

Johanna Ramberg tillhör den senare gruppen.

– Jag tror inte att jag skulle kunna skjuta ett djur. Möjligen en fågel, men absolut inte ett större däggdjur, säger hon och fyrar av det sista skottet mot älgfiguren.

Hon lägger ifrån sig bössan och går i väg för att kolla ­resultatet. Hur blev träffarna egentligen? Lite lågt, du får skjuta högre nästa gång, tipsar Björn Seve efter att ha studerat kulhålen i älgfiguren.

Johanna förklarar att hon känner sig attraherad av jakt, men att hon samtidigt har svårt att se sig själv som jägare.

– För mig är jakt ett sätt att nå naturen. Jag känner mig lugn och harmonisk när jag är ute och jag har inget emot att andra skjuter. Men att jaga själv… nää, det tror jag inte.

En regntung söndag, några dagar senare, befinner vi oss vid en åkerbönsåker i Kilanda. 25-årige Gillis Nielsen, klädd i basker och skogsgrönt jaktställ, spanar ut över fälten. Inga vildsvin skymtar ännu. Men han vet att de finns någonstans där ute.

– Här finns otroligt mycket vildsvin och det är inte så ­populärt. Speciellt inte bland bönderna. Jag har själv arbe­tat inom lantbruket och sett vilken inverkan vildsvinen har på vallarna, säger Gillis, som är uppvuxen och boende i närområdet.

Han tar sin studsare och kliver upp i det kamouflerade jakttornet, redo för några timmars stilla väntan. En doft av citroneukalyptus sprider sig. En rejäl dos myggmedel är ett måste för att slippa irriterande surr. Knotten är envisa så här års och det går inte att sitta och vifta med armarna när man är på vildsvinsvak.

– Helst ska man vara både stilla och tyst, men det gör ­inget om man pratar lite lågt. De här vildsvinen är vana vid människoröster, säger Björn Seve, som följt med som mentor åt Gillis.

Vildsvin fanns i Sverige redan på stenåldern, men utro­tades och återinfördes senare i hägn. En del djur rymde, stammen fick fäste och 1987 beslutade riksdagen att vildsvinet åter skulle ­betraktas som en naturlig del av den svenska faunan. I dag finns det gott om dem: runt 300 000 djur. För gott, menar många lantbrukare.

Naturvårdsverket har uppmanat till hårdare jakt på vildsvinen. En del använder belysning och fällor i jakten, vilket har kritiserats för att vara oetiskt. Andra tycker att det är nödvändigt att ta till hjälpmedel för att få ner stammen.

Det var just vildsvinen som fick Gillis att ta jägarexamen för två år sedan. Sedan dess har han jagat vid ett 20-tal tillfällen. Något särskilt jaktlag är han inte med i ännu, i stället följer han med när han blir inbjuden av kompisar och jaktläraren Björn. Med tiden har det blivit både älg-, räv- och ­harjakter.

– Men jag har bara skjutit själv en gång. Det var ett rådjur. Det är vackra djur och man blir väldigt medveten om att man tar någons liv. Men samtidigt är det ett ­humant sätt för djuret att dö på, säger Gillis.

Precis som Johanna Ramberg har Gillis varit vegetarian i perioder. Han tycker att det är viktigt att veta var köttet kommer ifrån, att själv ha sett att djuret haft det bra. De flesta i hans umgängeskrets är positiva till jakt, men ibland möter han människor som anser att det är mot­bjudande att jaga.

– Jag förstår att en del tycker att det är obehagligt. Det är tarmar som ska ut och djur som ska flås. Det är blodigt och slafsigt. Men samtidigt är ju allt detta en förutsättning för att vi ska kunna äta kött, säger han och tystnar.

Skymningen har omärkligt smugit sig på och plötsligt känns det ­naturligt att bara vara helt tyst. ­Efter en stund blir det ­uppenbart att skogen rymmer en helt egen värld. Två dovhjortar letar sig ut på åkern för att beta, en uggla ­flyger ljudlöst förbi och Gillis ser en grävling med ungar.

Vid midnatt har ännu inga vildsvin visat sig. Björn berättar att de är som galna i åkerbönor och brukar komma varje natt. Men om det blir klockan tolv eller fyra, det kan man aldrig veta.

– Det fina med jakt är att det sällan blir som förväntat, men upplevelsen i sig är nog ändå. Det är vilsamt att vänta och man kan inte sitta och pilla med telefonen, för då ­kanske man missar det där speciella ögonblicket, säger ­Gillis.

Tidigare hade han en bild av jakt som något ”macho”, att det var vapnen som lockade mer än naturupplevelsen. Men den synen har förändrats sedan han själv började jaga.

– Att skjuta är en väldigt liten del av jakten. Jakt är så ­mycket mer. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man kommer ut i naturen. Och så lär man sig extremt mycket om djur, hur de lever och rör sig. Det är en spänning som slår det mesta.

Ann-Christin Mathiasson

livsstil@gp.se