Snart är det dags för Helene Ripa att visa vad hon går för. Hon är – sannolikt – inte bara den äldsta kanotisten på Paralympics i Tokyo. Hon har också gjort comeback till elitnivå efter en nackoperation som har krävt två års rehabilitering. En prestation som heter duga, och får hon som hon vill så firar hon inträdet i 50-årsklubben med en medalj i paraidrottens motsvarighet till OS.
Prestationen som drivkraft
Prestationer var till en början drivkraften med stort D för Helene Ripa. Hon ser en förklaring i sin barndom, som färgades av skilsmässa, nya familjekonstellationer och de vuxnas alkoholmissbruk. Helene och hennes storasyster stöttade varandra, men hon saknade känslomässig grundtrygghet. Sedd och bekräftad blev man bara för sina resultat, inte för den man var. Inget av det förändrades när hon fick amputera benet efter ett cancerbesked som 14-åring.
– Det var inte så att man fick tycka synd om sig själv, man skulle bara bita ihop.
Ingen lycklig uppväxt
Hon beskriver ingen lycklig uppväxt, även om det fanns bra stunder. Under de tuffa omständigheterna blev hennes samhörighet med systern stark. De hittade lyckan i det lilla, som att bygga kojor, cykla och bada och hitta på bus.
På sätt och vis blev de tuffa villkoren en grogrund för hennes tävlingsanda. Och när hon sökte sig till simningen efter amputationen fann hon ett sammanhang som gav både sammanhållning och bekräftelse, även på ett personligt plan.
– Jag fick vara den jag var, helt enkelt, och simklubben blev ett ställe där jag trivdes väldigt bra. De tog hand om mig. Så på något sätt blev det mitt nya liv, och där hängde jag jämt.
Bytt gren flera gånger
Som simmare blev det som bäst ett EM-guld på 400 meter frisim 1991. Men Helene Ripa har under sin 30 år långa idrottskarriär hunnit byta gren flera gånger. Som skidåkare har hon tagit VM-guld i sprint och – i Sotji – Paralympics-guld på 15 kilometer klassiskt. När parakanot blev en gren i Paralympics i Rio 2016 överraskade Helene med att ha kvalat in i hemlighet.
Helene Ripa
Ålder: Fyller 50 år den 22 augusti.
Gör: Elitidrottare inom parasport: simning, längdskidåkning, mountainbikeorientering och kanot. Vid sidan av idrotten är hon art director och typograf.
Meriter: Längdskidor: Paralympicsguld på 15 kilometer 2014. Silver i mixstafett. Fem VM-medaljer, varav ett guld. Kanot: Tre EM-medaljer, varav ett guld. Ett VM-guld.
Bor: I Tungelsta utanför Stockholm.
Familj: Gift med Ronnie Pettersson, bonusbarnen Paulina, Christoffer och Felicia.
Om att fylla 50: ”Det känns verkligen inte som att jag är 50 år. Jag vet inte varför. Men det är alltid svårt att sätta en ålder på sig själv.”
Så firar hon födelsedagen: ”Jag kommer att vara i en stad som heter Itako, som kanske inte är den mest upplyftande staden i Japan men ändå lite charmig på sitt sätt. Vi har hotellkarantän. Men jag hoppas att jag får en liten tårta eller någonting”, säger hon och skrattar.
Senast sett: ”Bron”, alla säsongerna.
Bästa hemmasysslan: ”Läsa på altanen eller pyssla med bina. De är väldigt speciella – de är smarta, överlevare.”
Hon är nöjd med sina byten av grenar och tror att det har hjälpt henne att hålla energin och motivationen uppe genom alla år i toppen.
– Jag tycker om utmaningen i att testa någonting nytt och se hur bra jag kan bli. Det är en av förutsättningarna för att jag har lyckats hålla i så länge.
Sin livs kärlek
Det är en härlig gemenskap runt kanotsporten, säger hon. Men utan familj och vänner och i synnerhet maken Ronnie skulle det inte gå. Han är hennes livskamrat sedan nästan 20 år, och med honom vid sin sida kunde hon känna att ingenting var omöjligt. En benprotes var inget hinder för att paddla i skärgården och tälta på en klippa. Livet kunde fortsätta att bjuda på både cykelsemester och svampplockning.
– Han är mitt livs kärlek, jag kan inte se mig med någon annan. Och han har också betytt så himla mycket för min personliga utveckling och resa under åren, säger hon.
Art director
En annan betydelsefull erfarenhet var året som au pair i USA, som 21-åring. Det var året då hon kastade sig ut i det okända, vågade leva på ett nytt språk, i en ny miljö, och kom tillbaka med ett helt nytt självförtroende i bagaget.
– Efter det hade jag vuxit så pass mycket att jag vågade starta ett företag. Jag hade en syateljé inom heminredning i sju år.
I dag har hon ett annat yrke, som art director efter att ha skolat om sig. Hon älskar sitt jobb men har fått gå ner i arbetstid för att hinna med träningen inför Paralympics i Tokyo. Det kommer att bli tuff konkurrens men hon är målinriktad. En medalj har hon kommit dit för, och en medalj vill hon åka hem med. Men den dagen hon inte längre kan hålla samma nivå som konkurrenterna tänker hon ändå inte att sluta sporta.
– Idrott är viktigt men aktivitet och rörelse och natur är viktigare. Jag kommer fortfarande att vilja ha en kropp som är så stark att jag kan göra det jag vill. Jag vill inte begränsa mig.
