Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Jag skulle fixa en grundplåt på två miljoner kronor...

Inför en konferens om Alzheimers sjukdom i Los Angeles fick Henrik Zetterberg en snilleblixt som skulle dra in pengar till forskningen. Men det gick inte riktigt som han hade tänkt sig...

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Min föregående krönika, en dystopisk text om hösten, publicerades under sommarens vackraste vecka. Men nu är jag säker: hösten är på väg. I helgen var jag ute på sommarens sista båttur med två vänner. De är, till skillnad från mig, fullvuxna karlar och drevet på min utombordare håller på att ge med sig. Problemet yttrar sig så, att propellern stannar och motorn går upp i varv, när man kör in i en våg. Man får då dra ner på gasen tills propellern börjar snurra igen, varefter man långsamt varvar upp. Sedan händer det igen och proceduren upprepas. Men till Åstol kom vi. Väl tillbaka i hemmahamnen på Instön kom jag på att jag hade glömt min ryggsäck, så jag fick åka ut igen. Då fann jag att det inte var mina vänners tyngd som gjorde att drevet släppte. Jag fick färdas som om jag dörjade långsam fisk. På hemvägen gick jag på grund utanför Kvarnudden, alldeles vid 5-knopsskylten, och nu går inte utombordaren att fälla upp. Men det är en annan historia. Utöver detta har jag problem med solenoiden på vår Dacia. Den (solenoiden) kan man knacka på om den strejkar. Om jag bara visste var den satt.

Den kommande hösten känns lite trist. Tidigare i mitt liv var jag den där flyktige personen som dök upp lite här och där, sa lite grejer och drog vidare. Nu ser man mig hela tiden, både på jobbet och i hemmet. Jag småhandlar i närbutiken varje kväll och pratar med människor som inte vill prata. Hustrun kallar mig socialt inkontinent. Jag känner att jag åldras och har precis läst ut Ulf Lundells Vardagar 3. Det var en present från ungarna på min födelsedag. De tyckte att boken kunde passa mig. Det gjorde den.

Nyligen försökte jag boka en resa till Boston i november, men det verkar svårt. Tanken är att jag skall vara med i ett panelsamtal om hur man bäst förbereder sjukvården för dagen då vi har effektiva bromsmediciner mot Alzheimers sjukdom. Ett amerikanskt godkännande av en sådan medicin kan komma redan innan mars 2021. Vi har utvecklat ett blodtest. Men mer forskning behövs och det kostar pengar, vilket saknas inom svensk Alzheimerforskning.

Häromåret, inför det stora Alzheimermötet i Los Angeles, fick jag en snilleblixt. I Los Angeles bor en massa rika människor. Där bor de svenska hollywoodfruarna. Skulle man inte kunna inspirera dem till en välgörenhetsgala i samband med konferensen? En vän till mig med försänkningar i mediebranschen satte mig i kontakt med produktionschefen för "Svenska Hollywoodfruar". Han var inte nödbedd. Ett avsnitt skulle kunna starta med ett gräl mellan exempelvis Maria och Gunilla (gräl är ett krav). Den ena skulle anklaga den andra för att vara så ouppmärksam och disträ, att en begynnande demenssjukdom skulle kunna misstänkas. Det skulle leda till tårar (mycket viktigt) och en berättelse om en drabbad närstående. Detta skulle sedan övergå i försoning och något fint, som att arrangera ett välgörenhetsparty (med mig som gäst, tänkte jag). Även om tiden var knapp trodde han att det skulle gå. Förutsättningen var att jag fixade fram en grundplåt på två miljoner kronor för produktionen (alla avsnitt har en företagsfinansierad budget i utbyte mot produktplacering och reklamtid).

Jag funderade på vilka företagsmänniskor jag kände och kom på några stycken. Sedan funderade jag på hur jag skulle kunna framställa idén som åtminstone någorlunda rimlig och kom fram till att det var omöjligt. Men mötet var bra. Jag bodde på Stillwell Hotel på 838 South Grand Ave, rankat som nummer 275 av 388 hotell i Los Angeles. Det hade kulhål i hissen.