Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckström, präst och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Pontus Bäckström, präst och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Jag saknar mina vänner

Som så många andra saknar prästen Pontus Bäckström att umgås med sina vänner på ett vanligt och normalt sätt. ”När allt det här är över ska vi äta och dricka igen och skratta och sucka åt allt. Som vi gjorde förut, som vi skall göra igen”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag saknar mina vänner. Vi hörs ibland, men i Corona-tider är det som att vi gått i kollektivt ide, i väntan på vårens ljus och vaccinets frälsande kraft i blodet. Vänskap är livsuppehållande. För några har isoleringen inneburit en tillvaro i familjebubblan, en begränsad och sluten värld på gott och ont. För andra, som bor själva och saknar familjerelationer i hemmet, har i många fall vännerna eller vännen blivit livlinan som erbjudit livsuppehållande åtgärder när den egna livslusten sinat: telefonsamtalet, kaffestunden på gården, de gemensamma promenaderna.

Jag såg dokumentären ”Idomeni” på SVT Play häromveckan. Det är en både sorglig och hoppfull skildring av några yazidiska familjers väg genom Europa, på flykt undan kriget och Islamiska statens grymheter. ”Idomeni” är namnet på ett flyktingläger vid nordmakedonska gränsen. Familjerna sörjer sina döda och bortförda och drömmer om Tyskland och ett bättre liv där. Det som berörde mig mest var nog ändå vänskapen mellan de två unga pojkarna Musafer och Saber, som tillsammans försöker hantera sorgen efter en drunkningsolycka, där två av deras vänner dör. Pojkarna tröstar varandra genom att vara i det svåra och dela det outhärdliga. Samtal på slitna madrasser, lera och damm, tårar och kramar. Ibland uppstår helande vänskap ur det som går sönder.

Så är det också i tv-serien ”It’s a sin” på HBO om aids-utbrottet och gay-livet i London på 80- och 90-talet. Det är en slags brittisk ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Många som drabbades av sjukdomen hade lämnat sina familjer i mindre orter utan att någonsin berätta eller komma ut, så när sjukdomen kom var både den och sönernas liv i övrigt okända. Dessutom var det skamfyllt och otänkbart. Andra hade blivit utkastade och fördrivna när känslomässigt förstenade föräldrar inte kunde hantera sina egna inre demoner och inte förmådde att se på sina barn med kärlek och nåd. I storstaden bildades nya familjer och det var en okuvlig vänskap som färdades mellan nattklubbar, köksbord och sjukhussängar. I nöd och lust, i hälsa och i sjukdom. ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud”.

För några år sedan lade någon hatisk människa ett grishuvud vid moskén nedanför Ramberget på Hisingen. Moskén hade också fått ta emot hot dessförinnan. I en gemensam vilja beslutade sig då moskén och kyrkan strax intill för att manifestera vänskap. Det är några hundra meter mellan Brämaregårdens kyrka och Göteborgs moské. Vi var grannar på samma gata, olika religioner men samma värld.

Fredagen den 13 februari 2015 bildas en mänsklig kedja av utsträckta händer mellan en moské och en kyrka. Flera hundra personer fattar varandras händer samtidigt och det finns en brinnande värme och medmänsklighet i den bitande vinterkylan. Vi ser på varandra som vänner. Jag har vänner överallt. Också sådana vänner jag inte känner och som inte vet vem jag är, men som också tror på att det är möjligt att leva i den här världen tillsammans. Jag saknar mina vänner. När allt det här är över ska vi äta och dricka igen och skratta och sucka åt allt. Som vi gjorde förut, som vi skall göra igen. Jag saknar er.