Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I sin vardagskrönika berättar Karim Zendegani om fasansfulla minnen från uppväxten i Iran på 80-talet. Bilden till vänster togs för ett par veckor sedan i samband med en regeringskritisk demonstration i den iranska huvudstaden Teheran. Bild: Ebrahim Noroozi, Anders Hofgren
I sin vardagskrönika berättar Karim Zendegani om fasansfulla minnen från uppväxten i Iran på 80-talet. Bilden till vänster togs för ett par veckor sedan i samband med en regeringskritisk demonstration i den iranska huvudstaden Teheran. Bild: Ebrahim Noroozi, Anders Hofgren

Karim Zendegani: Jag kastades tillbaka till minnena av våren 1985

Karim Zendegani minns tillbaka till sin uppväxt i Iran där han bara var tolv år när han tvingades att se när tre brottslingar avrättades på torget. "Vi skolbarn bevittnade hela händelsen. Brottslingarnas tomma blickar mötte våra blickar innan kranen lyftes uppåt och jag kände en enorm lättnad att jag inte stod under galgen", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det spelar ingen roll hur snabbt man springer, livet kommer i kapp en ändå. Jag har alltid haft som motto att det som har hänt är historia, man kan lära sig något av det, men det är nuet och framtiden som gäller. Men ibland kan en händelse utlösa att jag kastas in i det förgångna med känslor som inte riktigt kan definieras.

För några veckor sedan kunde jag läsa i nyhetsrapporteringarna att en person från mitt gamla hemland Iran hade blivit omhändertagen av de rättsvårdande myndigheterna. Det skedde när han klev av ett plan på Arlanda. Mannen är anklagad för folkrättsbrott och folkmord i egenskap av förhörsledare på fängelset Gohardasht under sommaren 1988. Min första känsla var lättnad och stolthet över att det är just svenska myndigheter som har gripit en person som är misstänkt för de brott som har begåtts i Iran mot tusentals oskyldiga i iranska fängelser. De skyldiga måste förstå att rättvisans långa arm är efter dem oavsett tid och rum.

Jag kastades oundvikligen tillbaka till minnena av våren 1985 som var en våldsam period i mitt och många andra iraniers liv. Det var krig mellan Iran och Irak, missil- och bombattacker. Men det värsta var nog hotet om våld och repressalier som var riktat mot oss från vårt eget styre. Våldet genomsyrade hela vårt samhälle, från polisen och säkerhetsstyrkor till skolornas rektorer och lärare i klassen.

Ibland tror jag att mitt liv under 80-talet är hämtat från de mest tunga avsnitten ur tv-serien ”Handmaid's tale”.

Som när jag tolv år gammal satt i klassrummet med mina kompisar och fick reda på att dagens samhällslektion skulle hållas utomhus och hur glädjen över att slippa skolan snabbt utbyttes till fasa och en total tystnad när det visade sig att samhällslektionen skulle handla om offentlig avrättning av tre brottslingar på torget nära skolan. Vi skolbarn bevittnade hela händelsen. Brottslingarnas tomma blickar mötte våra blickar innan kranen lyftes uppåt och jag kände en enorm lättnad att jag inte stod under galgen. Ingen ville säga något. Ingen vågade säga något.

Några veckor efter den här händelsen samlades vi ett gäng killar i åldern 12–18 år för att spela fotboll. Vi fick höra att en av de äldre killarna som suttit i fängelse hade blivit frisläppt. Alla blev glada! Vi yngre hade hört berättelser om just den här killen från de äldre. Om hur snäll och pålitlig han hade varit. Om hans mod och om att han aldrig hade gett vika för tortyr och misshandel i fängelset under de fyra år han hade suttit inne.

Han hade gripits när han var 16 och nu var han 20 år gammal. Hans brott var vaga anklagelser om att han sympatiserade med ”förrädarna”, det vill säga kontrarevolutionära grupperingar. Ett par dagar senare träffade vi honom och jag kommer ihåg hur han beskrev sin tid i fängelset. Han hade suttit i samma fängelse där förhörsledaren som blev gripen på Arlanda tjänstgjorde. 1988 greps han igen. Ingen vet vad som hände med honom. Kanske den gripne mannen i Arlanda vet vad som hände.

Drygt 30 år senare begås fortfarande brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter i mitt gamla hemland.

Vi får aldrig tappa hoppet om att rättvisan hinner i kapp de skyldiga.