Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Jag hyllades för kort och omogen tjänst

Tomas Sjödin belyser ordens valör och betydelse – och den skada ett förfluget ord kan innebära. ”Det händer att jag i mitt arbete möter gamla människor som under ett helt liv försökt ruska av sig det som någon sa till dem i ungdomen, men inte lyckats. Det är därför det är så viktigt att vi som levt lite längre har något gott att säga till och om de unga vi möter”, skriver han i sin krönika.

När jag var i tjugoårsåldern och slutade min första församlingsanställning i den vidunderligt vackra staden Västervik, fick jag ett armbandsur som tack. Jag måste ha fått det för ”kort och omogen tjänst” snarare än för ”lång och trogen”. Jag hade arbetat som ungdomsledare i församlingen i knappt ett par år och var nog på sin höjd en gnutta mindre nybörjare när jag åkte än när jag kom.

Sett i backspegeln så inser jag att jag saknade den livserfarenhet man så klart inte kan ha innan man levt ett liv. Jag var entusiastisk men knappast mogen min uppgift. De sa några vackra ord vid överlämnandet av klockan, ord som jag tyvärr inte kommer ihåg. Det jag minns är att de på urets baksida, själva boetten, hade låtit rista in en vers från Första Moseboken i Bibeln: ”Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan; dess grenar når upp över muren.” Vad jag då inte visste eller ens kunde ana var att de där orden skulle följa mig genom livet. Klockan gick sönder med åren och gick inte att reparera, men orden om rötterna som letar sig mot källan och trädkronan som når över muren, ristade sig in i mitt inre. Och sitter där än.

Ord, sagda över en ung människas liv, kan få en ofattbar betydelse. På ont och gott. En förflugen kommentar om någons utseende, åsikter eller preferenser i ungdomen kan bli plågsamma följeslagare under många, långa år. Det händer att jag i mitt arbete möter gamla människor som under ett helt liv försökt ruska av sig det som någon sa till dem i ungdomen, men inte lyckats. Det är därför det är så viktigt att vi som levt lite längre har något gott att säga till och om de unga vi möter.

Det som fortsätter att röra mig med den korta texten om Josef är att det tycks vara just frågan om var han har sina rötter som blir avgörande för hans utveckling och öde. Rötter och krona hör alltid ihop. Jag gillar ordet rot. Det latinska ordet för rot är ”radix” och därifrån har vi hämtat vårt ord radikal.

Vad är det vara radikal? Buden är många och skiftande. Man får viss vägledning om man utgår just från ordet rot. Att vara radikal är inte att vara svart-vit eller förenklad. Någon har sagt att det ”på varje komplex fråga finns ett svar som är klart, enkelt och…fel”. Att vara radikal är något annat än tvärsäker. Det är att vara rotad. Och rötters väg mot djupen och källorna kräver stillhet. Man kan i ljuset av det hoppas och be att den ofrivilliga stillhet som just nu präglar stora delar av vår värld skulle få bli en tid när våra rötter får söka sig mot källorna. För det är där vi kan hämta de goda tankar, idéer och ord som vet vägen mot framtiden. Men jag tänker också på den unga människa som har strulat till sitt liv, så att hon inte ens tror på sig själv längre. Det kan betyda något för återstoden av hennes liv att någon som levt länge, någon som gått genom eld och vatten, säger ” men jag tror på dig”

Vill det sig väl kan sådana ord ristas in på hjärtats boett och tala högre än allt nedvärderande och knäckande. Och fortsätta göra det när år läggs till år.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.