Årets upplaga av påsken blev den längsta i mitt liv. Dubbelt så lång som vanligt för att vara exakt. Skälet till det är att jag har varit med om alla de heliga dagarna två gånger vardera i år. Vår kyrka har, som många andra, webb-sänt alla gudstjänster och vi valde att spela in varje samling någon dag innan. Detta gjorde att vi under onsdagen spelade in långfredagsgudstjänsten och först ett par dagar senare kom själva långfredagen. Rätt förvirrande faktiskt, men ändå ett sätt att inte tvingas att ställa in. På köpet lär man sig något, till exempel att där det uppstår begränsningar genereras också en massa kreativitet. Man kommer på lösningar som man kanske aldrig hade kommit på annars. Viktigare än så, det är som att begränsningen eller omöjligheten utkristalliserar vad man verkligen håller högt och kärt. Man märker vad man saknar och vad man klarar sig utan.
En av de mest självklara beståndsdelarna i en gudstjänst är själva mötet, att man för en stund lämnar det egna och blir en del av något gemensamt och större. Jag har saknat det de här veckorna så att det värkt i kroppen. Jag har saknat handslagen, kramarna och blickarna. Nu när vi inte är tillåtna att handhälsa och kramas märker man hur mycket det betyder att någon rör vid en. Den yttre beröringen får ens inre att utsöndra ämnen som man behöver för att känna sig levande. Jag har saknat de korta spontana samtalen på väg in och ut, att sjunga ihop med andra och att be kollektivt. Saknaden skall inte jämföras med saknaden efter en kär anhörig eller den efter tragiska uppbrott. Detta är en mer vardaglig tomhet som i mitt fall grundar sig i att jag har firat gudstjänst med andra i stort sett varje vecka i hela mitt liv. Mina föräldrar bar mig till kyrkan som barn. ”Nu skall vi åka på möte”, kvittrade min gulliga mamma när vi blev lite äldre. Vi fick kränga på oss våra club-blazrar och pinna iväg till Filadelfia. Möte var frikyrkans ord för gudstjänst. När min bror och jag tyckte att predikningarna var för långa mutade mamma oss med halstabletter med namn som Tulo, Domino och Emser. Vi mätte längden på predikningar i antalet uppätna halstabletter. I tidiga tonår mötte jag själv Gud på ett sätt som märkte mig för livet. Jag gick under några år på så många gudstjänster att det hade räckt för ett liv. Och i valet att bli pastor var jag knappt inblandad själv. Saker föll bara på plats på ett sätt som låg bortom begrepp som karriärplanering. En mix av tragedi, skuldkänslor, tro och längtan förde mig till en plats i livet jag varken drömt om eller fruktat, men älskar. Och hela tiden, söndagens gudstjänst som en metronom för det övriga livet.
Just nu är mycket i vårt samhälle pausat och i den pausen kan man fråga sig vad man saknar mest och hur man skall förvalta den upptäckten i den framtid som väntar när restriktionerna släppts? För den dagen kommer. När den äntligen gör det skall jag kvittra som min mamma fordom: ”Nu skall vi åka på möte!”
